SPEEDO SUMMERAR 2013: ÅRSKRÖNIKAN

Jag avslutar årssummeringarna traditionsenligt med en krönika över en del smått och gott, som drabbat min populärkulturella stig under 2013. Mycket nöje!

Jeremih_Late_Nights_With_Jeremih-front-large

ÅRETS SENA UPPTÄCKT/ ÅRETS MIXTAPE: JEREMIH Late Nights With Jeremih

Denna mixtape släppte Jeremih redan i augusti 2012, men jag upptäckte den precis i skarven mellan 2012 och 2013. Och för en artist som släppt några sömniga album, blev LNWJ nästintill overklig upplevelse för mig. Var kom denna gränslösa uppfinningsrikedom, dessa lustfyllda kompositioner och denna mästerliga balansakt mellan R&B och hiphop? Jag fullkomligt och fullhjärtat retirerade inför detta mästerverk och bevisade hur organisk, lekfull och passionerad R&B faktiskt kan vara. Och som kronan på verket, titellåten Late Nights, ett magiskt och närmast ouppnåeligt mästerverk till låt.

Och tack vare att Jeremih fortsatte att släppa nya, inspirerande låtar via Soundcloud som ett förspel inför nya albumet Thumpy Johnson, höll han lågan tänd och intresset vid liv. Som här nedan i det briljanta samarbetet med Shlohmo, Bo peep (Do u right).

james

ÅRETS LIVE: JAMES BLAKE

Att det minimalistiska och subtila i mästerliga Overgrown fungerade live bevisade han storartat under sommarens Way Out West, samtidigt som han bokstavligt skapade ljudvågor och pulserande beats genom våra kroppar och jag var beredd på att lyfta. Så oändligt vackert! Som här nedan, Our love comes back i en upptagning från tidigare i våras från Heaven i London.

dwele-live-1-SL

ÅRETS LIVE 2: DWELE

Sedan debuten Subject för tio år sedan har Detroit-musikern Dwele haft ett speciellt plats i mitt hjärta och med fjolårets Greater Than One ryckte han nytt liv i sin eleganta och snygga neosoul. I våras gjorde han sedan ett besök på Fasching och även om rösten var aningen sliten, bjöd han på en lyxig och läcker afton, som för denna Dwele-fan, kändes som en hemkomst. Klippet nedan på bländande Going leaving, är filmat två dagar efter Stockholmsspelningen i Paris.

ingen

ÅRETS FILM: INGEN RIKTIG FINNE

Föga anade jag att en dokumentärfilm skulle vara den film som gjorde starkast intryck på mig under 2013. Mycket givetvis för att det slog an på ett väldigt personligt plan, men också för att den gjorde med sådan värme och respekt. Jag sa det bäst i min recension från tidigare i år. Missa inte denna pärla för allt i världen.

bluesjasmine

ÅRETS SKÅDESPELARE: CATE BLANCHETT (Blue Jasmine)

Vid två tillfällen har porträtt på vita duken fått mig att känna mig totalt överkörd och överväldigad. Det är när porträtten går förbi en fint hantverk, när orden, ögonkasten, det fysiska och psykologiska bagaget förkroppsligas. Det är när tid och rum försvinner och du tar plats bredvid karaktären och följer dess filmiska stig. Det handlar om Brenda Blethyn i Hemligheter och lögner och Lesley Manville i Medan åren går. Och jag kan nu lägga till Cate Blanchett i Blue Jasmine. Undersköna Blanchett är utan tvekan en av de bästa skådespelarna i modern tid och har alltid, oavsett sammanhang, varit lite bättre än sitt sällskap. Men visst kändes det som om vi gick och väntade på den här magnifika uppvisningen, där Blanchett inte bara hittar exakt och rätt ton, men framför allt berör, oroar, roar och totalt kör över mig med sin Jasmine. Inget annat än magnifikt.

britinvasion 001

ÅRETS BRIT-INVASION: JAMES BLAKELAURA MVULASHAKKA/ ELLI INGRAM/ DALEY/ KWABS

En ny generation brittiska artister med fötterna förankrade i soul- och R&B-scenen har börjat höja rösterna under de senaste åren. James Blake fäste sin position som musikalisk innovatör och debutanten Laura Mvula förförde med albumet Sing To The Moon. Medan Elli Ingram och Shakka visade prov på stor, lovande begåvning på sina respektive EP:s. Lägg då till Daleys två singlar Broken och Look up, som knockade mig totalt och som en värdig, mäktig avslutning på 2013, kom då äntligen Kwabs första singel, Last stand. Ser synnerligen fram emot 2013, med dessa artister i startgroparna för något som kan bli riktigt stort och fantastiskt.

agnes

ÅRETS UNDERHÅLLINGS-TV: AGNES (SÅ MYCKET BÄTTRE)/SO YOU THINK YOU CAN DANCE

Vad gäller underhållningsteve kändes Melodifestivalen 2013 synnerligen matt och utslagen efter Loreens segertåg året innan, medan Eurovision i SVT:s regi kändes piggare och fräschare än på många år och årets Eurovisionvinnare var utan en stunds tvekan, Petra Mede. Sedan förtjänar Så mycket bättre en eloge för att i sitt synnerligen lilla och intima format, skapar stor underhållning. Okej, lite väl mycket klappandes på varandras axlar och smörande om varandras versioner, men bortsett från det, skapas det ändå små glimtar av magi. En överraskning var Lill Lindfors, som imponerade med varma och generösa tolkningar, men ingen kunde rå på Agnes, som ju redan sen tidigare har mig lindat kring sitt lillfinger. Det är dock aldrig någon garanti på fortsatt beundran, men fröken Carlsson levde, om någon, upp till programtiteln och sjöng sina vibrerande och sköna versioner med respektingivande själ och pondus.

Men när det kommer till underhållning i världsklass, så återkommer jag alltid och ja, lite väl förutsägbart till So you think you can dance, som fortfarande lyckades spänna sina långa och flexibla dansmuskler och roa mig kungligt genom sin tionde säsong. Det delades ut första pris till en kvinnlig respektive manlig dansare och min favorit Jasmine Harper hamnade på en hedervärd andra plats. Sedan att kunna sitta i TV-soffan och få underhållning av den här kalibern, är en lyx och ynnest.

roisin

ÅRETS “MEN-NÄSTA-ÅR-DÅ?”: NYTT ALBUM MED RÓISIN MURPHY

Ja, sedan älsklingsalbumet Overpowered 2007 har jag ivrigt väntat på en uppföljare, men så långt har det bara handlat om enstaka låtar och otaliga samarbeten med DJ:s och producenter. Spår som inte på något sätt gått av för hackor, men ett album med denna bländande artist hade suttit fint. Så jag väntar lite till och lyssnar lite på det senaste samarbetet hon gjort, med Hot Natured.

anitabaker

ÅRETS “COMEBACK 2014?”: ANITA BAKER

Helt otippat släppte hon en ny låt i augusti 2012 och ett album skulle också dyka upp i december samma år. Den försenades till 2013, men än så länge har Only Forever inte sett dagens ljus. Men den som väntar på något gott, kan under tiden lyssna på Lately, en cover på en låt av Tyrese, låten som fick oss Baker-fans att börja längta och tråna. För den är riktigt, riktigt bra och visar att Ms. Baker fortfarande är en “force to be reckoned with”.

faunanochjagpress1_1110574c

ÅRETS SCEN: FAUNAN OCH JAG 

Mitt scenkonstår 2013 lämnar en hel del att önska och den föreställning som i slutändan berörde mig mest, var typiskt nog också utom tävlan, pga personliga relationer till flera medverkande, men det hindrar mig inte att ta med den i min årskrönika. I Minna Krooks Faunan och jag möter stor rädsla stor ömhet. Subtila nyanser möter varsamma vrål. Underfundig humor och en rädd björn möts i Dalarna. Kaninpoesi möter krokodilstepp. Briljant öppning med rörande monolog och magnifik djurduett möter Speedos tårkanaler. Varje kommun, skola, danskonsulent, teater och institution med äran och vettet i behåll borde boka detta ljuvliga lilla dansmästerverk. Omedelbart. Längesen jag blev så glad, lycklig och rörd av dans.

twitch_headshot_a_p

ÅRETS HUNK Stephen “Twitch” Boss (So you think you can dance)

På en lite lättsammare ton och min vana trogen från tidigare år, behöver även årets krönika en hunk att vila ögonen på. I år föll lotten på en man som jag har haft ögonen på under flera år i SYTYCD, först som tävlande, sedan som all-star. I år glimrade han extra i programmet med sin charm, elegans och stuns. Och sötnördsexig har fått ett nytt ansikte.

knifepunk 001

ÅRETS MEST ÖVERSKATTADE 1 & 2: THE KNIFE Shaking The Habitual/ DAFT PUNK Random Access Memories

En, ibland två gånger per år, får en enad kritikerkår en fullkomlig och en ganska roande masspsykos gällande något album som uppenbarligen är det bästa som hänt sedan någon uppfann hjulet. I år var det två maskerade grupper som skapade masshysteri lite till höger och till vänster. Och helt i linje med bandens image blev det ett ganska identitetlöst dravel. I ena hörnet pretentiös och melodilös konstpop, som till stora delar suddade ut allt som är fantastiskt med The Knife och även om det konceptuella är en intelligent lek med konventioner och förväntningar, så gick dom vilse i sin nysta av trådar och idéer. I andra hörnet lyckades Daft Punk, trots fantastiska förutsättningar – Pharrell Williams, Nile Rodgers, Giorgio Moroder – att radera bort allt som är sexigt, svart och bögigt i disco, med Get lucky som enda virila utropstecknet. Ja, aldrig har väl disco varit så hetero. Och dödligt tråkig.

Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: