DANS: JEANETTE LANGERT/ PONTUS LIDBERG DANCE – VÅROFFER/ SNÖ

Det blir lite av en blandad kompott när Våroffer tolkas på Dansens Hus.

Pontus_Lidberg_5_Foto_Petrus Sjövik

VÅROFFER/ SNÖ

KOREOGRAFI Jeanette Langert
DANSARE Dan Langeborg 
SCENOGRAFI / KOSTYM Bente Lykke Møller 
MUSIK Igor Stravinsky 
LJUS Torben Lendorph
TEKNIKER Johan Sundén
SKRÄDDARE Hanna Strömgren, Malin Jonsson

KOREOGRAFI / SCENOGRAFI Pontus Lidberg 
MUSIK Igor Stravinsky
DANSARE Lindsey Clark, David Lagerqvist, Pontus Lidberg, Yannick Matton
LJUS Patrik Bogårdh 
KOSTYM Reid Bartelme
DOCKDESIGN / REGI Kevin Augustine, The Lone Wolf Tribe 

Musikaliska jubilaren Våroffer av Igor Stravinsky tar över Dansens Hus i två vitt skilda verk som hyllar stycket som för hundra år sedan skapade en skandal tack vare dess moderna anslag och suggestiva stämning. Verket i sig självt lever fortfarande helt på egen hand och att skapa två nya verk kring detta mästerverk är minst sagt, vanskligt och våghalsigt. Nå, hur lyckas då Langert och Lidberg med denna riskabla akt på Dansens Hus?  Det blir lite både och.

våroffer2_Foto_Carl Johan Engberg

Jeanette Langersts version för en solodansare får mig att stundtals tänka på kompositören Steve Reichs verk, vars minimalistiska och suggestiva musikaliska språk långsamt och metodiskt fångar lyssnaren in i ett hypnosliknande tillstånd. På samma sätt har Langert utnyttjat sin detaljrikedom och precision som en kontrast till Stravinskys majestätiska verk och detta modiga val fungerar nästan hela vägen ut. Det intrikata och utsatta formatet trollbinder mig, mycket tack vare dansaren Dan Langeborg som med missilliknande precision och total kontroll, inte bara påvisar teknisk briljans, utan även en artistisk elegans och sårbarhet. Han tar sig förbi vad som kunde ha blivit en ren och skär uppvisning i teknik, och levererar ett suggestivt porträtt. Synd bara då att koreografin tappar stringens mot slutet och inte riktigt fullföljer det vad de första lysande tjugo minuterna utlovade.

Pontus_Lidberg_2_Foto_Petrus Sjövik

Pontus Lidberg tar sig an det musikaliska verket ur ett näst intill sagoliknande perspektiv, där en docka får den bärande huvudrollen och det är just denna docka som också blir det mest rörande i Lidbergs Snö. Den drömska stämningen, tack vare den sceniska snön och den blonda pojkdockans inlevelse är stundom bländande. Tyvärr blir övergången mellan dockans rörande scener och dansarna koreograferade stycken uppbrutna och inte fullt så integrerade, för att kännas som en helhet. Sen innebär Lidbergs koreografi en viss problematik. Alltid lika böljande och elegant, men fortfarande helt friktionsfri. Jag saknar bett, kontraster och i brist på bättre ord, något fult och otacksamt. För det vackra förblir bara vackert och för mig betyder detsamma som tråkigt. Dansarna Yannick Matton och David Lagerqvist lyckas dock injicera extra styrka och köttighet i Lidbergs förutsägbara material. Samt då oväntat, en docka.

Tagged , , , , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: