LIVE: WAY OUT WEST – TORSDAG

Min torsdag på WOW bestod i huvudsak av Crystal Fighters, Junip och magiska Beach House.

beach housewow

junip

Brittisk-spanska Crystal Fighters drivande hippiepop med starka dansinfluenser funkade oväntat bra live, även om det ibland gränsade till ganska anonymt jidder. Allra bäst blir det när drivet nästan börjar likna en technopuls, men med liveinstrument, plus med deras lite hallucinativa texter, touchar det stundom vid ett livehippierave. Typ. Det pigga bandet förhöjer med extra slagverk och rytmer, vilket också ger spelningen ett starkare fokus.

Första och som det ser ut på spelschemat i nuläget, sista kollisionen var spelningarna med Junip och Daniel Adams-Ray, men med tanke på att Adams-Ray med största sannolikhet kommer att spelas  och spela sönder oss, så valde jag José González och hans Junip. Bandet vars andra, självbetitlade album efter X antal lyssningar blev en av vårens starkaste alster. Första delen av konserten är lite försiktig och stillsam, sedan rör den sig sakteliga mot det mer hypnotiska, lite som deras platta var. Men med Always från debutalbumet Fields (2010) lyfter det lite, så att trion med sitt sammansvetsade och välspelande kompband sedan kan fyra av Your life your call, Line of fire och After all is said and done, de tre mäktigaste spåren från vårens album, där framför allt Line of fire är mäktigt suggestiv och bandet lyfter den till oanade höjder.

På väg från Junip ramlar jag över Adams-Rays sista två låtar på sin spelning, Håll om mig, där han fick hjälp av Petter och suveräna Gubben i lådan, som är fantastisk tung och viril live. Under kvällen tittar jag även en kort stund på mannen som inte blev beviljad inresetillstånd till Sverige, inför sin spelning på Stockholm Music & Arts för någon vecka sen, syrianen Omar Souleyman. Det gick bättre nu i veckan och han stod nu ikväll på Linnéscenen med sin dansanta arabpop. Lite surrealistiskt men på något sätt underhållande och musiken får igång ett litet miniparty i Linnétältet.

Kvällens stora stund var dock avslutande Beach House, som i princip gjorde en, aning förkortad, repris av sin magiska spelning på Berns i våras. Baltimore-duon, som förfört mig med sina album Teen Dream och Bloom, viker inte av från sitt förtrollande framgångsrecept, när dom betar av den mästerverket efter det andra. Wild, Zebra, Norway, Myth, The hours, Silver soul. Bara för att nämna några. Dom lyckas med den exceptionellt svåra uppgiften att överföra sin minimalistiska, drömska och hypnotiska pop till scenen och samtidigt förhöja och förstärka låtarna, UTAN att tappa nyanserna, fraseringarna och finliret. Och Victoria Legrand. Victoria. Legrand. Jag. Älskar. Dig. Du må svaja och svänga med tonerna till och från, men hittar alltid tillbaka och bär oss med din berusande stämma. Som på Berns, hamnar jag även här i hypnos. Som i en förtjusande musikalisk koma. Det är så vackert att jag är nära att ta till lipen. Torsdagens stora stund, helt klart.

Här har ni Beach House setlist från gårdagens spelning.

Tagged , , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: