ALBUM: PET SHOP BOYS – ELECTRIC

Det har var nog det mest oväntade musikaliska uppvaknandet i år.

pet-shop-boys-electric-cover

PET SHOP BOYS ELECTRIC (X2/KOBALT/PLAYGROUND) @@@@

När Daft Punk med sin kopiöst överskattade Random Access Memories i våras krossade ena discokulan efter den andra, var jag tvungen att ifrågasätta vad disco var för mig. För inte var det den färglösa, fyrkantiga och fullkomligt osexiga försöket till disco som fransmännen lyckades producera. Den dokumentära inramningen satte tonen och inte ens den bokstavliga närvaron av Giorgio Moroder gjorde något större avtryck på det sömniga materialet. Ja, och en magnifik singel med Pharrell “SoulDiscoSexAlibit” Williams gör definitivt inte ett album. För mig är disco svettigt, klubbigt, svart och bögigt. Det är när det blir camp och glittrigt, lite larger-than-life, men hela tiden med en underliggande svärta som en dov och beroendeframkallande basgång. Din kamp finns alltid med dig, bygger upp din stomme, melankolin färglägger och hoppet ger ett glittrande och värmande sken.

Då är det ironiskt att det är två brittiska 50+ gubbar som på sin tolfte album faktiskt gör det som disco representerar för mig. Och oväntat om något. För PSB har de senaste decenniet mer känts som trötta skuggor av sin forna popmagi och min övertygelse var att dom har sagt sitt, men inte då. Inte ens i närheten. För dom måste ha varit på något slags musikaliskt konvalescensspa för discofarbröder, för med Electric visar dom upp en vibrerande och inspirerande musikalisk lust. (Dom borde ge adressen till det här spat till Madonna, så att hon hittar hem igen.) Och även om det inte på något sätt är en renodlad discoplatta, är det här betydligt mer disco än vad Daft Punks RAM någonsin kommer i närheten av.

En elegant touch är valet av endast nio låtar, där de flesta landar kring 5-6 minuter och det tydliga siktet har varit klubbscenen. Den electroniska popen Tennant & Lowe hängett sig åt på Electric är precis så svettig, mörk och suggestiv som jag vill att disco ska vara, så klart fan det här är disco.  Inledande, näst intill instrumentala Axis sätter tonen och redan där lägger herrarna in en högre växel. Ingen idé att spara på krutet, verkar dom ha tänkt och det kan lika väl ha tagit slut där. Men. För det första, den lätt skitiga, slicka och sparsmakade produktionen sitter som ett smäck på discokulan, med sina pulserande synthslingor, melodiösa pianobryggor och den där pumpande “I-feel-love-loopen” som läckert lägger sin ande över hela albumet.

Sen är det här väldigt mycket PSB fortfarande. Dom har lyckats integrera element av sitt 80- och 90-tal, in i 2013 och det fungerar fantastiskt. En av deras mest framträdande egenskaper, ironin, ges stor utrymme i Love is bourgeois construct, med sin ljuvliga text och “Go-west-körer”, den låt på plattan som mest påminner om de popanthems dom härjade med under sin storhetstid. Framför allt känns det som om dom insett att det mesta är nog sagt nu och att det bästa dom kan göra är att gå all-in för att få oss att klubba. Ja, dom får t.o.m. Bruce Springsteens The last to die att låta svettigt och hett. Ja, dom har gjort helt rätt i att sätta fokus på dansgolven och otippat att just dessa herrar gör så sexig disco av sin electropop. Electric är definitivt det bästa Pet Shop Boys gjort på flera, flera år.

Tagged , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: