DOKUMENTÄRFILM: INGEN RIKTIG FINNE

Var ska jag börja? Det spelar egentligen ingen roll, för oavsett var jag börjar, kan inget beskriva vad som pågår i mig efter att ha sett den här filmen.

ingen

INGEN RIKTIG FINNE @@@@@

Musikalisk dokumentär, Finland, 2012. Regi & manus: Mika Ronkainen.

I rollerna: Kai Latvalehto, Tauno Latvalehto, Oiva Latvalehto m.fl.

I denna musikaliska roadmoviedokumentär möter vi musikern Kai som bor i Uleåborg, som efter att han blivit far, börjat fundera över sina barndomsår i Göteborg, dit hans finska föräldrar flyttade när han var två. Han börjar uppleva ett tomrum som han inte riktigt kan hitta ett ursprung till. Han får med sig sin far Tauno att åka från Uleåborg till Göteborg och längs vägen träffar dom andra rotlösa emigrerade finländare och andra generationens finländare. Allt inramas av musikaliska inslag på åkrar, torg, landsvägar.

Det stora dramat finns och lever i det lilla spelet mellan far och son. Tämligen spänt och ordlöst börjar deras resa, med små betraktelser om sina liv, men också om de vardagliga saker dom ser och passerar längs resan söderut och får den råa, karga finska humorn sitt fäste. Ur svärtan och vemodet, föds det sakliga, torra. Betraktandet. Där Kai tydligt bestämt sig för att leta efter det där tomrummet, kommer insikterna till pappa Tauno möjligtvis lite mer som en överraskning. Som två isberg på varsitt håll, börjar dom så sakteliga att smälta ihop.

För mig var resan omvänd. Född och uppvuxen i Sverige, men med ett treårigt avbrott i Finland mellan åldern 8-11 och sen tillbaka till Svea rike. Men jag kan ta vilket kapitel som helst ur Ingen riktig finne och applicera det direkt på mitt eget liv. När jag inser det finns inget objektivt att hämta för mig längre, jag låter tårarna rinna. Jag gråter för allt det som inte sagts, den där finska tystheten, jag gråter för att jag saknar min far och för att jag inte känner min mor. Jag gråter för spriten som tar över folks liv, för rotlösheten som varit min ständiga följeslagare sedan 7 års ålder och jag gråter för den där känslan av att aldrig riktigt tillhöra någonstans.

Men jag ska försöka göra ett desperat försök att avsluta detta objektivt och samlat. Att fånga den finländska själen med så enkla medel, utan att framställa stereotyper, gör detta till ett unikt, varmt och sällsynt nutidsporträtt. Att sedan rama in dessa fullkomligt bedårande scener mellan Kai och Tauno, med musikaliska framträdanden med bl.a. Anna Järvinen och Markus Fagervall, gör detta ännu mäktigare. Den finska schlagern i nya, vackra tappningar nyanserar ytterligare. Avslutningsvis ska väl sägas att för ovanlighetens skull träffar filmens olika titlar rakt in i själen, oavsett om du väljer den finska, (Laulu koti-ikävästa – Sång om hemlängtan), den engelska (Finnish blood, Swedish heart) eller den svenska. Årets hittills största filmupplevelse. Utan konkurrens.

Tagged , , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: