SPEEDOS 2012: ÅRSKRÖNIKAN

Slutligen en liten sammanfattning med lite smått och gott från det gångna året.

ÅRETS DARLING
Frank Ocean

Fjolårets mästerliga Nostalgia, Ultra var visst bara förrätten. I år kom Channel Orange och strax före det omtalade öppenhjärtiga brevet, som öppnade en viktig dörr i en machotyngd genre. Samtidigt utan att förlora ett uns av sin musikaliska integritet. Jag förälskade mig i Frankie Boy om och om och om igen. Här nedan har du en av anledningarna.


ÅRETS SENA UPPTÄCKT
Keyshia Cole

Och då menar jag inte senaste alstret, den tråkiga och melodilösa Woman To Woman som kom så sent som i november, utan hennes tidigare album Just Like You (2007) och Calling All Hearts (2010). Båda två fyllda med generös, personlig och vass R&B, med en av sin generations bästa sångerskor.

ÅRETS CHATTERBOX
Sarah Millican

Skrattade mig halvt fördärvad åt denna brittiska ståuppkomikers två DVD:s Chatterbox och Thoroughly Modern Millican. Hon är rå, hämningslös och hysteriskt rolig. Ofta med en sexuell underton, som aldrig blir vulgär, snarare mer pikant och pinsamt personlig. Inskaffa, säger jag!

ÅRETS DANS
Nederlands Dans Theater/Sol León & Paul Lightfoot – Swan Song

Jag satt en torsdagsafton i november på Bio Rio på Söder och lyxade med direktsänd dansföreställning från Haag och Nederlands Dans Theater. Koreografduon Sol León & Paul Lightfoot levererade med Swan Song ett fullblodat, explosivt och vackert verk, som varvade känslighet med grov teatral humor. Allt var precist, organiskt och fullkomligt bländande. En dröm för kropp och själ.

 

ÅRETS LIVE
Anthony Hamilton

En av världens absolut bästa sångare, topp-5 helt klart, visade var skåpet skulle stå, när han äntrade Hamburger Börs scen i våras. Bort blåstes mina tveksamheter om hans låtkatalog och ev. brist på entertainerådra, för det ibland halvintressanta materialet lyfte han till himmelska höjder och artisteri bjöd han på med råge. Och så lite till. Det är sällan jag har varit så hög i veckor efter en konsert. Ett minne för livet.

 

ÅRETS LIVE 2
Beach House

Råare och vildare än på skiva, men likt musikaliska genier, behöll, förfinade och förhöjde Baltimore-duon sitt magiska finlir från albumen Teen Dream och Bloom, vilket resulterade i en magisk afton på Berns Salonger.

ÅRETS LILLASYSTER
Solange

All respekt till begåvade storasyster Beyoncé, som rockar på scen, men än så länge har hon bara gett oss halvsåsiga album, med några enstaka pärlor. Så kom nu lillsyrran Solange med True, en 7-spårs-EP, visserligen, men sällsynt vass och klart mer musikalisk intressant än syrran.. Subtil, lyxig 80-tals soulpopfunk möter modern, elektronisk indie-R&B och resultatet är sensationellt.
Som här i underbara Lovers in the parking lot.

ÅRETS MUSIKVIDEO
Soul Valpio feat. Heini Ikonen – Lintuparvi
Ameeba feat. Mattip & Pijall – Illo

Va? Görs dom fortfarande, tänker du? Jovars, utan större ansträngning eller lust, för den delen heller. Det är så sällan det dyker upp något värt att höja ögonbrynen för. Men någon gång då och då, dyker det upp små videopärlor. I år, helt otippat, kom det inte bara en, utan två stycken från vårt östra grannland, Finland.


 

ÅRETS EUFORI
Loreen

Jag erkänner villigt att jag trodde att hon skulle bli för svår för ESC och att ingen skulle fatta hur briljant hon och hennes framträdande var, men tji fick jag. Istället sopade hon banan med all plojig konkurrens och Europa visade prov på synnerligen god smak. Sicken lycka!

 

ÅRETS SKÖNA BÖNA
Estelle

Att intervjua brittiska R&B-stjärnan Estelle kunde ha blivit en nervpärs utan dess like, men det blev istället en riktigt underhållande halvtimma med sällsynt jordnära och personlig stjärna. Ni kan läsa hela intervjun här.

 

ÅRETS HUNK
Daniel Craig

Ingen idé jag försöker väva in någon fin beskrivning om hans rolltolkning av James Bond som han likt en dansare tar sig an, ur ett fysiskt perspektiv och jo, han är sensationell i varje andetag, ögonkast och betoning. För hur jag än vänder och vrider på det, kommer jag ändå bara fram till.. Mumma!!!

 


ÅRETS PLATTFALL
Madonna

För första gången i sin nästan 30-åriga karriär kändes älskade Madge trött, desperat och idélös. Hennes album MDNA vet ett bottennapp utan dess like, där hon mest jagade trenderna, istället för att gå i bräschen. Ok, det var några år sen hon gjorde det visserligen, men hon har hela tiden hållit lågan vid liv genom att minst ha bra producenter och låtar, t.ex. när allt annat falerat (Erotica), men framför allt sin personlighet och sitt signum. På MDNA försökte hon desperat låta som någon av alla de artister som följt henne i hasorna under det senaste decenniet. För att misslyckas fatalt. Det må vara min “sunny disposition”, men jag tror hon hittar tillbaka till rätt spår snart igen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: