MUSIK: EN TRIPPEL MED ANDRÉ 3000

Oavsett om det handlar om en nytänd stringens eller att han är briljant i små doser, så är denna trippel av låtar inget annat än lysande.

Även om begåvningen som André Lauren Benjamin besitter, inte på något sätt gått mig förbi, så har han till mycket och mån i min bok hänvisats till hittarna Ms Jackson och Hey ya, och endast det. Outkasts hybrid  av hip hop, soul och g-funk föll aldrig riktigt i min smak, då jag under deras storhetsperiod mestadels lyssnade på ren R&B och soul.
Så det kom som en smärre överraskning när André 3000 med gästinhopp på några av de senaste årets stora hip hop och R&B-plattor, nästintill överskuggade de artister han gästade. För så bra är han är. Hans omisskännlig, nasala stämma kan ibland falla farligt nära jobbig och enerverande, när den attackerar orden med påfallande intensitet. Men i dessa tre spår är det nasala, jobbiga och enerverade bara som en förtjusande krydda och han visar dessutom prov en slagfärdighet, en fantastisk wit, som är få förunnat. Förmodligen inget nyhet för tidigare André 3000-fans, men uppfriskande för mig.
Det började med The real her. Den där sublimt vackra R&B-balladen plockad från fjolårets bästa album Take Care, där Drake överlämnade rapinsatserna till Lil Wayne och André 3000. En stillsamt vaggande hymn där Drakes knorrande soulcrooning är fullkomligt hjärtskärande och Lil Wayne gör förmodligen sin mest rumsrena vers någonsin. Men sen kommer André 3000. Beväpnad med intelligens, humor och skärpa sveper han över de sparsamma och avskalade beatsen likt ljuvlig Tequilaspetsad kaffelikör och kompletterar en av 00-talets bästa R&B-ballader till perfektion.


Sen. Kom. Pink matter. Med. Frank Ocean. Mannen som håller på att förnya R&B-genren genom att prestige- och hämningslöst slänga in udda och uppfriskande musikaliska referenser i sina kompositioner, likt ingen annan. Undersköna Pink matter med Franks vackra sång och filosofiska text backas upp av en hymnliknande aura och en gormande manskör, för att sedan avslutas med en ettrig insats av André 3000, som är lika varm som han är vass. Himmelskt vackert och lätt en av årets bästa låtar, från vad som förmodligen kommer att bli årets bästa album, Channel Orange.


Det senaste besöket han gjorde var på Rick Ross låt Sixteen, som handlar om svårigheten att sammanfatta sitt budskap på sexton rader, eller “a sixteen bar verse” som är en bättre beskrivning. Det är oftast kring denna stomme som hip hop-låtar är uppbyggda och i den drygt åttaminuter långa Sixteen väljer då både Rick Ross och André 3000 att bryta sig loss ur denna mall. Herrarna mässar över detta slicka midtempomood med ett grymt flow som varvas med en snygg hook, refräng eller vad du vill kalla det. Den ovanligt vitale Rick Ross blir här dock rejält omkörd av André 3000 som är fan-freakin’-tastic. Han fullkomligt regerar med sin snirkliga, rytmiska och ordrika svada, som aldrig förlorar själen eller hjärtat i berättandet.
Så nu återstår att se om han kan överföra denna trippel i briljans till ett kommande soloalbum. Jag är förväntansfull. Milt sagt.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: