ALBUM: AGNES – VERITAS

Wow! Vänersborgspinglan Carlsson gör alla rätt på sitt fjärde album.

AGNES Veritas
(Universal)
@@@@

Jag älskade underskattade Dance Love Pop (2008), även bortom mäktiga Release me, för där hade Agnes, tack vare ett knippe fantastiska poplåtar, äntligen hittat sitt musikaliska uttryck bortom Idol och soulpopträsket. Sen är det lite otacksamt att verka i en genre som allt som oftast underskattas och där endast få artister är tillräckligt bra för att göra en karriär på det (läs: Kylie). Jag är nästintill beredd på att lägga till vår kära Agnes till den lilla, eminenta skaran efter att frekvent ha lyssnat på Veritas tre dagar i sträck.
Det här är också en genre som oftast riktats in på starka singelsläpp, för att albumen sedan känns mer som utfyllnad, med fler producenter än låtar. Det är inte fallet här. De elva spåren är oväntat homogena och sammanflätade. Tack vare att två producenter i princip delat på uppgiften och därmed eliminerat de kluvna topparna.
För det första; en sällsynt stark öppning med fyra spår signerade av producenten och låtskrivaren Jonas Quant. Fortfarande briljanta poppärlor, men kryddade med ett mörkare, dovare och klubbigare sound, som klär Agnes beslöjade och uttrycksfulla röst.
Som öppningsspåret Amazing, beströdd med handklapp och dämpade Motown-vibbar, men iklädd en suggestiv klubbvibb. Eller den nya singeln All I want is you, med sina hypnotiska melodislingor, aggressiva körpartier och intensiva synthtrummor. Och känsloladdade One last time, som tack vare sitt mörka, dissonanta sound och baktunga takt, blir bitterljuv, snarare än sentimental.
Sen står Tony Nilsson för fyra andra spår, där den mäktiga Loaded ingår. Gyttjetung midtempopop med synthar och trummor lånat från 80-talet och attityd lånat från tidiga Sugarbabes. En av plattans stora stunder är som gjord för arenadisco. Även übersnygga Got me good och Like God är värda att nämnas. Allting är fullkomligt oemotståndligt. T.o.m. balladerna håller måttet och mer därtill. Och Agnes är i sitt esse!
Men nästan gömd som låt tio av elva, hittar vi bland pärlorna albumets diamant, Into the sun, som skrivits och producerats av Patrik Berger, mannen bakom Dancing on my own. Det är så löjligt bra. Jag orkar inte.
Och resultatet är så ovanligt som ett briljant svenskt danspopalbum utan en enda dålig låt, med en sångerska som sätter sin prägel och signum på låtarna, tack vare en fantastisk röst och som medkompositör på samtliga låtar. Som klippt och skuret för Speedo-samlingen.
En liten avslutande fråga, varför fick inte suveräna Don’t go breaking my heart plats? Nåja, jag lägger till den på min personliga sanning.
(Bästa spår: Into the sun)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: