ALBUM: ANNA VON HAUSSWOLFF/ MASKINEN/ BOBBY WOMACK/ B.O.B.

Här är några albumrecensioner som låtit vänta på sig.

ANNA VON HAUSSWOLFF Ceremony (Kning Disk)
@@@@
MASKINEN Framgång & Efterfrågan (Universal)
@@@
BOBBY WOMACK The Bravest Man In The Universe (XL/Playground)
@@
B.O.B. Strange Clouds (Atlantic/Warner)
@@

Högtravande album i stil med Anna Von Hausswolffs Ceremony kan lätt snubbla på sina egna pretentioner, men göteborgskan har en fantastisk förmåga att undvika dom fällorna. För där mitt ibland de dramatiska musikaliska anslagen, där kyrkoorgeln har en framträdande roll, texter om döden, begravningar och att säga farväl, ingjuter hon hopp och framåtsträvan, som i kombination med vackra och hypnotiska melodier, gör att hon visar att det fantastiska debutalbumet Singing From The Grave (2010) inte på något sätt var en lyckoträff. (Bästa spår: Liturgy of light)

Ja, plattan kom ut redan i mars, men det tog ett tag innan jag rent bokstavligt orkade ta till mig Maskinens märkliga och högoktaniga hiphop/pop/synth/electronica-hybrid. Dom tar med sig lyssnaren som gisslan och under plattans 47 minuter går det inte annat än att ryckas med i deras outtröttliga och drivande musikaliska energi och oväntat starka låtar. Men det vore ingenting utan det varma, pulserande hjärtat i produktionens kärna, som tillsammans med humorn gör detta till en minnesvärd svensk platta i år. (Bästa spår: Stora stygga vargen)

Jag tror knappast det är tanken, men Bobby Womack, den stackarn, står faktiskt och trampar vatten. Ett soulalbum som borde lyfta och flyga högt ovanför de mesta som släpps nuförtiden, med tanke på den begåvning karln besitter och de förutsättningar plattan i teorin har, men istället flaxar den lite lätt desperat strax under trätopparna. Det lätt elektroniska moderna soulsoundet är helt rätt och det vemodiga anslaget ligger i perfekt symbios med Womacks makalösa röst, men ändå faller det platt och det för att dom stora låtarna saknas. (Bästa spår: Nothing can save ya)

Jag är väldigt kluven gällande B.o.B. Det finns ett driv och en egensinnighet i hans musik som jag tycker om, men samtidigt känns hans texter om kändisskap, rikedom och ensamhet väldigt lama, tröttsamma och sorgliga, på gränsen till desperata. Det i jämförelse med Drake, som numera fungerar som en ledsagare i rapcrooner-genren. Sen är siktet tydligt inställt på listorna, för produktionen gränsar allt som oftast till outhärdlig poprap, som världen skulle må mycket bättre utan. B.o.B. fungerar bäst han skruvar upp tempot tillsammans med Nicki Minaj i lätt psykotiska Out of my mind, där han blir rolig och där en ev begåvning visas upp. (Bästa spår: Out of my mind)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: