PRIDE 2012 – LÖRDAG/SAMMANFATTNING

Inte helt otippat stal Lena Ph hela showen under Paradgalan.

När Pride flyttade “hem” till Tantolunden infann sig åter en känsla av trygghet och lugn bland besökarna och genom en gästande amerikans ögon, såg jag även för första gången, känslan av personlighet och intimitet i Parkområdet.
Lördagens parad genom Stockholm var också en minnesvärd sådan, med mer kärlek och politik, mindre kommersialism och jippon. Och har inte regnbågsfamiljerna del i paraden bara växt och växt senare åren, undrar jag med ett leende på läpparna. Förutom de som vanligast drabbar mig såsom Stolta föräldrar, Gaypoliser och just nämnda Regnbågsfamiljer, var det några andra ekipage som gladde lite extra, såsom Föreningen Ex-muslimer i Sverige och Kurdiska HBTQ-vänner.
Regnbågsblocket innehöll bl.a. ett känsloladdat tal av Jonas Gardell, som precis släppt boken Torka aldrig tårar utan handskar, som handlar om AIDS-epidemins framtåg i Sveriges 80-tal. Och det är inte för inte, han ger känslan av sitta på första parkett inför den epidemin som härjade. Jag inser att det är som att svära i kyrkan nu, för Gardells energi som kommer från tårna och lite nedanför blir för mycket, för med hans karisma och utstrålning hade det räckt med ett midjesprång. Ja, men det är en enormt viktig fråga som tas upp och det är förmodligen ändå Gardell som behövs i sammanhanget.
Med det sagt, den tysta minuten som spred sig i parken var ändlöst betagande.
Och hur var Paradengalan? Högt och lågt, med en klar och tydlig höjdpunkt.
Vi tar det låga först. Varför i helvete får Happy Hoes så mycket scentid? Det var som att degraderas till skojiga timmen, eller vad det nu hette, där vilket miffo som helst fick mima till valfri låt och göra lite step-touch-step-touch. Pinsamt var bara förnamnet. NEXT!
Lume kändes lite som den mindre begåvade systern till Karin Dreijer med sitt ständigt inkännande konstpop och krystade stagediving. Mina förväntningar på Lilla Sällskapet kraschade lite. Visst, Jag vill ut är en riktigt skön popdänga, men live föll det hela lite platt. Medan The Sound Of Arrows bjöd upp till show och lyfte deras aningen anonyma och platta låtar till hittig nivå, framför allt tack vare sin karismatiske sångare och den ovanligt lyckade Jennifer Rush-covern The power of love.
Tyvärr missade jag Agnes, som avslutade galan, så min höjdpunkt för kvällen blir utan tvekan La Philipsson. Vilken stjärna! Vilken kvinna! Hon bevisar åter igen att det inte behövs mycket mer än en mikrofon, en röst och underskön karisma för att få igång en Pridepublik. Jovisst, ett gäng hits hjälper också, men det är Lena, som är ett med sina låtar, som gör showen och regerar scenen från stunden hon kliver in. Och håller sin publik i ett järngrepp till stunden hon kliver av.
På det stora hela kändes det som en skön och välkommen återkomst till Tantolunden, som förhoppningsvis får en fortsättning i nästa år.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: