PRIDE 2012: TORSDAG – SCHLAGERKVÄLLEN

Hmm… jag vet inte. Schlagerkvällen kändes inte helt gjuten.

Foto: Stefan Jerrevång

Prideorganisationens rådande ekonomiska läge gjorde sig påmind under schlagerkvällen. För hur jag än vänder och vrider på det, så var det lite schlager på respirator. Första akten var i princip en enda lång snoozefest med ena lama artisten efter den andra lama låten. Dock missade jag estniske Ott Lepland och hans Kuula, som av någon märklig anledning fick starta kvällen. Han kanske hade bråttom någonstans?
Men Marie Lindberg, Teresia Bjarneby, Rosanna Jönis??? Vem, vad, varför? Sen att webbjokern, vad hon nu hette, går och kör en Whitney-låt? WTF? Och sen är det inte konstigt att fylla ut kvällen med diverse “popalibin”, men det gjorde varken till eller från för min del. Andra akten räddades av Nina & Kim, som med sin underskattade gayanthem En gång för alla och vinnarlåten Lyssna till ditt hjärta, höjde tempen och helt klart satte igång snacket om en ev. comeback.
Sen var andra akten klart mycket bättre, tack och lov, men visst berikades vi även där med en del frågetecken. Da Buzz?? Star Pilots (som i princip kunde ha varit vilka jeppar som helst)??? Eric Amarillo? Visst, jag fattar att Amarillo haft sina smaklösa hits, men nej tack, det var och är inget för mig. Hade han dragit med den andra jeppen från The Attic och kört The arrival med Therese Grankvist, hade allt varit förlåtet.
Sen tycker jag att amasonpinglan från Cypern, Ivi Adamou, är alldeles förtjusande och det var klart och tydligt att hela parken var med på noterna. De tröttsamt pigga piggsvinstvillingarna från Irland plockar givetvis poäng genom sin outtröttliga energi, men gissningsvis är jag för gammal för att riktigt förstå grejen med ADHD-schlagerpop av den här sorten.
Kvällens rättmätiga stjärna, Loreen, bjöd på en minishow utan dess like, där jag kan tycka att introt blir lite udda för sakens skull. Jag kommer förmodligen att se hennes turnéshow nästa helg, så då kommer jag att skriva mer om det. Men satan i gatan, vad bra denna kvinna är! Vidhåller fortfarande att My heart is refusing me är så långt hennes bästa låt, men det är ändå något magiskt över Euphoria och hur den är uppbyggd. Ett magiskt avslut på en lam kväll.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: