ALBUM: FRANK OCEAN – CHANNEL ORANGE

En av fjolårets darlings gör det igen, med ett svindlande vackert album.

FRANK OCEAN
Channel Orange
(Universal)
@@@@@

Jag ville inte riktigt tro att jag var så lättköpt, men det svängde till ordentligt i mig, när jag läste Frank Oceans poetiska och varma brev, där han öppet berättade om det smärtsamma uppvaknandet av obesvarad kärlek. Till en annan man. Sen att han fortsätter att blotta sig på sitt första officiella album, gör hela upplevelsen ännu mäktigare. För obesvarad kärlek är ett återkommande tema på Channel Orange.
Sen undrade jag varför jag blev så berörd. Då slog det mig att jag inte har haft eller ej heller sökt efter en förebild inom r’n’b-genren, sen jag började lyssna på det i mitten av 80-talet. Musiken i sig berörde mig så djupt, så jag saknade aldrig en förebild.
Men så kom Oceans mästerliga mixtape Nostalgia, Ultra ifjol och jag säger inte att jag fattade då, för det gjorde jag inte. Dock var det musikaliskt något helt nytt för genren. Han bröt regler, han flaggade stolt sin opretentiösa musiksmak genom samplingar och hyllningar, medan hans attityd, texter och nyanser var färgade av en känslighet olik för genren. Likt en annan darling, Drake. Lägg då en himmelskt vacker röst att dö för och en utomjordiskt begåvad låtskrivare, som mer liknade en regissör, framför en regelrätt, typisk artist.
Så när han nu via Channel Orange öppnar dörren till en resa som för honom började fem år sedan och förmodligen pågår fortfarande i viss grad, bryter han åter igen ny mark. Han fortsätter att nyansera, experimentera, leka, sväva ut och hela tiden med ett briljant fokus i röst och komposition. Hans musikaliska leksinne fortsätter att spira. Precis som i fjolårets mixtape, men med den märkbara skillnaden att han inte upprepar sig. Orange är betydligt stillsammare och har en klart mer jazzigare underton, där en del av kompositionerna till en början känns näst intill konturlösa, men för varje lyssning utkristallierar sig de subtila fraseringarna och ändlöst vackra melodierna. Som nio-minuterseposet Pyramids med sina nio musikaliska liv, inget annat än sensationellt. Eller den mäktigt berusande Pink matter. Eller Thinkin bout you, majestätisk i sin stillhet. Med de hjärtskärande raderna “Do you think about me still? Or do you not think so far ahead? ‘Cause I’ve been thinking ’bout forever”. 
Sen är det det här med texterna. Med hans öppenhjärtiga avslöjande om sin första kärlek, sätts hans texter om droger, strippor, pengar, rikemansbarn och sökande efter identitet och riktig kärlek (kan du hitta det snitsiga lånet av en tidig MJB-favorit, Real love?), i ett helt nytt ljus. Ibland dolt bakom en röktäckt drogdimma eller ibland helt öppet, utan höljen eller masker. För oavsett om han anser sig vara bi, gay, queer eller bara en man som blev förälskad i en annan man, så handlar det i slutändan om kärlek, om att förälska sig, att bli lämnad. Allt knivskarpt porträtterat. Och det är där Oceans storhet ligger. 
Skala av alla lager, så är vi i slutändan alla rätt lika varandra. Skala av alla lager, så är det ändå musiken det handlar om mot slutet av dagen.
Som i den himmelskt vackra gospelinbäddade Bad religion, där storyn och begåvningen ligger i perfekt symbios och där han rakryggad, förvirrad och hjärtekrossad sjunger “Taxi driver, be my shrink for the hour, /–/ So take the streets if you wanna, just outrun the demons, could you? /–/ I could never make him love me”.
Då svindlar det för mig. 
(Bästa spår: Bad religion, Pyramids)

Albumet finns på iTunes, medan den fysiska versionen släpps på tisdag 17 juli.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: