INTERVJU MED SEAN-MAGNUS

På söndagkväll ställer sig Sean Kelly och Magnus Skogsberg på Kägelbanans scen för att åter igen framföra sin rosade föreställning Sean-Magnus Älskar Man.

Urpremiären skedde knappt tre år sedan i en källarlokal under Roxys restaurang och under åren har dom spelat på Berns salonger, Södra teatern, Astoria och även på turné i Eskilstuna, Gävle och Malmö. Den har även filmats för SVT, där den visats flera gånger. Vi pratade om nedspolade bettskenor, pojkarnas sekreterare Maj-Britt Kellyberg, Charlotte Perellis tillika, kallt glidmedel och forna snutroller, men framför allt pratade vi om Sean-Magnus då, nu och sen, för gayvärldens motsvarighet till Piff och Puff, hade inga som helst problem att prata, dom bjöd friskt och öppenhjärtig på sig själva även utanför scenrummet. 
Sean: Vi hade jobbat under flera år, men inte med en show som mål. Det växte fram, Magnus tog sånglektioner hos mig först. Det var så vi lärde känna varandra. Så småningom började vi fantisera om att göra en show tillsammans.
Magnus: Jag hade tagit sånglektioner när jag var yngre på Musikhögskolan, men sen sjöng jag inte på 25 år. Sen hittade jag Sean på QX, som hade skrivit att han var sångpedagog. Jag ville göra något kroppsligt, som inte hade med resultat att göra, mer att jag ville andas. Så började det. Sean sa efter ett tag att ”du sjunger för bra för att inte sjunga för människor”. Då blev jag glad, rörd, ledsen, generad, panikslagen och lättad. Och charmerad. Och tänkte ”han kanske menar allvar?”. I kombination med upptäckte vi ganska snart att vi hade samma smak när det gällde låtar och musik. För att sen upptäcka den gemensamma nämnare att det var låtar av kvinnliga sångare. Det är självklart att vi blivit kära i dom.
Sean: Det hade varit en issue för mig, både i min egen sångutbildning, som var klassisk, och pedagogutbildning att det inte finns någon hbt-kompetens när man utbildas. Man får sjunga om små mjölnerskor som man är kär i och jag gjorde det, men…

Magnus: Det är klart det inte är träffar maggropen.

Sean: Nej, verkligen inte. Sen hade jag coachat några ungdomar i teatergruppen Komonq. Där var det två killar som skulle sjunga en kärleksduett och det inspirerade mig. ”Fan, det måste jag göra!”
Speedos Popblogg: Det jag kunde känna när jag såg föreställningen, var att ”fan, att jag inte är 14 år och fick se det här när jag var i den åldern.” Som jag skrev i mitt tidigare inlägg kändes det som om ni sjöng direkt till mig och det gick inte omvägar.
Magnus: Jag tror att du upplever det för att du inte är 14 år. Jag tror inte 14-åringar tycker att vi är särskilt coola. ”Ja, men hur är man annars?” tänker dom, medan Sean minns sina mjölnerskor, jag mina hångel med kvinnor. Det gäller att vara i rätt tid. Nu går vi ut med något som är ganska självklart. Världen är beredd på det och de kvinnor som ser föreställningen tycker det är skönt att få en ny bild av kärleken, iscensatt i ett nytt dockhus. Ibland kan man vara ute för tidigt med sitt dockhus och då kanske ingen ville leka i det. ”Nu förstör du min Barbie!” (gapskratt) Det hade kanske inte varit lika roligt om vi var 75. Vi är lagom gamla och på rätt plats i livet för att sjunga dessa sånger.
Speedo: Kommer ni ihåg den där stunden när ni insåg att det här är bra?
Sean: Jag kommer ihåg när vi repade i en festlokal och när vi satt ihop programmet och kört, tänkte jag ”Jävlar, det här är bra!”. Jag kommer ihåg det starkt, allt var valt med magen och hjärtat.

Magnus: Vi hade tre provrörskaniner att testa på. Vi hade en kvinna som heter Serina, en musiker som heter Adam och en kapellmästare som heter Karl-Johan Ankarblom, alla tre yrkesversamma i branschen som konsumerar musik och kultur, straighta och svårflörtade. Och dom tände till direkt. Jag tycker det var roligt att läsa in dom tidiga reaktioner, jag var nog osäkrare än vad Sean var. Även om vi har mycket gemensamma berättelser att berätta. Vi har en bakgrund som är ganska lik, vi har samma sår i kroppen, samma utanförskap och samma styrka. Sean är jättestark och jag är också som en liten bulldozer, som gråter på vägen.
Varpå Magnus fyrar av ett av sina många, hjärtliga skratt under intervjun och jag slås av den genuina vänskapen mellan Sean och Magnus. Dynamiken på scenen finns helt klart med i deras relation bortom scenrummet.
Speedo: Är det två förhöjda versioner av Sean och Magnus i föreställningen? Blir ni någonsin privata eller håller ni det personligt?
Sean: Jag tror inte man kan läsa våra personligheter, kanske delar, ja, men vi är inte privata. När vi jobbar tillsammans jobbar vi väldigt privat. Då har vi suttit och bölat över livshistorier och nån sång som vi ska sjunga, som knyter an till något som är personligt. Det arbetet är väldigt intimt. Men sen gäller det att plocka upp det på en scen och då gäller det att lämna delar av det utanför scenen.

Magnus: Vi har bölat klart när vi går upp på scenen. Men vi tar inte upp något på scenen, som vi inte antingen skrattat hysteriskt åt eller gråtit över någon text som varit så jobbig att vi inte kunnat öva den. Det går genom nya faser hela tiden.
Dom ska inom kort gå in i en sådan process igen, där nya låtar ska repeteras in. Sean-Magnus har precis gått klart grundskolan och nu väntar fortbildningen, sedan blir det gymnasiet och kanske Komvux. Koncpetet är i ständig förvandling och vem vet, vi kanske får se Sean-Magnus i 3D i framtiden. Ja, under intervjun kändes det ibland som om jag crashat in på en brainstorming session med herrarna. Kom ihåg var ni läste det först! Sean-Magnus Loves Man in 3D. Det ni!
Sean: En sak som jag tycker är en viktig ingrediens i vårt samarbete, det är att vi är väldigt seriösa när det gäller strategier, vad vi vill prata om och sen har vi något annat, framför allt när vi spelar och umgås. Som häromveckan, när vi gör en soundcheck på 20 min kl. 8 på morgonen och sedan är det väntan till spelning. Då börjar vi leka, nån av oss säger nåt roligt, den andra plockar upp det och fjantar om det, sen gör vi en dans till det. Så funkar vi alltid. Eller som när vi körde bil till Gävle och vi pratade om något som berörde mig jättemycket och jag började gråta. Det är den där vänskapen. Allting är inte strukturerat, vi tar det som det kommer.
Speedo: Ni bjuder väldigt mycket på er själva i föreställningen och det finns i princip ingenting ni inte skämtar om. Har ni någonsin gått för långt?
Magnus: Jag har gått för långt en gång, när jag utnämnde en kvinna i publiken till snuskfia, fast hon verkligen inte var det. (skratt) Men oavsett om du har 5 eller 40-års erfarenhet, kan man göra fel ibland. Vi börjar showen med att gå ute i publiken och ta på folk, det kan också gå fel. Som när vi spelade i Eskilstuna, är går jag fram till en tjock, teddybjörnsbög, som verkligen behöver en kram, så jag borrar mig ner i honom och då visar det sig vara den straighta pappan till arrangören som är bög.

Sean: Vi har en kurva i föreställningen där vi och publiken hinner lära känna varandra, men det kan vara svårare om vi gör korta gig på ett par låtar.

Magnus: Men det är ju så med homosexualitet, att man måste vänja sig. (rått skratt)
Stor del av Sean-Magnus publik består av straighta kvinnor och Magnus tror att det som lockar är först och främst kärleken till mannen, som kittlar är att dom vill ha dom här sångerna i nya versioner, för den heteronormativa kärleksbilden är rätt sliten. Sean-Magnus version blir uppfriskande.
Sean: Den historien är inte berättad. Jag tror fortfarande att det finns mycket fördomar hos folk som inte känner homosexuella. Dom är mer bländade av lustiga transor i Pride-paraden eller föreställningar om promiskuösa bögar och AIDS, istället för den verkliga historien om människor som älskar, blir besvikna, gråter och lever ut hela sitt spektrum, precis som dom. Det är väl det som är uppfriskande. Men sen är vi också män, som dom kan titta på och njuta av.

Magnus: Och det är också det att vi har en hård dress-code. Om vi hade satt på oss blommiga skjortor och ett kulhalsband, hade vi ändrat bilden. Nu kör vi Brat Pack-stilen och det känns bra att vara sårbar i den. Vi går aldrig ur dress-coden, den blir en del av konceptet. En sårbar heterosexuell mans framförande av en sång är inte på samma sätt. Våra texter är blödigare. Det finns också en längtan att se man som är sårbar, men att han inte är myspysig i en velouroverall eller ett våp eller en fjolla, fast han kan dansa ibland (skratt). Vi har bestämt att ta inte ta bort någon del av oss själva.

Sean: Någonting som är viktigt med vår saga är att den har hållit på så länge. Vi tar små steg hela tiden. Det är inte så att plötsligt bara stod där, vi har gått via en källare på Roxy, Berns, Södra teatern till Astoria, som ledde till Warner, där vi fick spela in, som ledde till TV-versionen som sändes i SVT, Gaygalan, turnéer. Det går i ett ganska makligt tempo för två medelålders herrar.

Magnus: Det tar tid för alla och du segar på. Det finns alla former av framgångsrecept, det gäller att envist fortsätta med det man tycker om. Till slut kommer någon att tycka att Gud, vad bra du skriver, eller vad bra ni sjunger. Sen har vi ett ärligt uppsåt. Det är det viktigaste av alltihop. Vi rider också på vågen av alla som inte har gjort det. Alla manliga homosexuella sångare som inte har sjungit eller kanske t.o.m. undvikit att sjunga sånger till män. Även jag har själv har låtit bli i filmsammanhang. Vem vet, tack vare att vi gör det här, kanske det föds små Sean-Magnus här och där. (skratt)
Speedo: Magnus, vad tillför Sean in i Sean-Magnus?
Magnus: Sean är musiken, han har alla musikkontakter och från början låg mitt självförtroende i hans kropp också. Det var han som sa att jag kunde och skulle våga. Så det är hans fel! (skratt) Jag kan inte läsa noter, kan inga musikaliska termer, så allt det har Sean tillfört. Det var som när vi repade och musikerna sa att vi skulle prata på vampen och jag trodde det var jag som var vampen. Det var ju en musikalisk slinga dom pratade om. Sen är Sean lite mer politisk aggressiv. Jag kan försvinna bort i fint, färg och form, så jag nästan glömmer bort min åsikt. Tills Sean säger att ”nej, det är där självhat”. Jag brukar kalla honom för känslo-Säpo. (skratt)
Speedo: Och Magnus, vad tillför han, Sean?
Sean: Vi har rört oss i varsin cirkel, där vi går ihop i mitten. Jag har mer erfarenhet av teater än film, har gjort musikal, opera och lite regi. Det är starkaste för oss är det sceniska, förutom den leken mellan oss som pågår. Sen är det Magnus som skriver våra texter, jag skriver lite, men det är Magnus övervägande. Han skriver något , sen bollar vi med det och det var viktigt att vi inte skulle slå ner på oss själva, att inte trycka ner sig i den skon där man en gång blivit nedtryckt i. Att vi går förbi förtrycket. Som fjollskämt. Och fjolla får man vara, bara det är äkta. Vi hade en sång som vi skulle framföra som en fjollig bög, men vi fick det inte att funka. Vi ville inte förlöjliga honom. Men om vi hårdrar det, så skriver Magnus texterna och jag petar i musiken.
Speedo: Är det nya översättningar?
Magnus: Ja, och ganska fria översättningar. Det ska godkännas innan vi går upp på scenen och sen innan vi spelar in. Sen ska det godkännas innan TV-inspelningen. Så det är mycket jobb. Som vår snusktyska i Att angöra en bryggaär godkänd av Hasse Alfredsson, via hans agenter.
Textskrivandet har varit lite av en ny resa för Magnus och det började lite av ett misstag under en repetition. Sedan berättar killarna en het nyhet för undertecknad. Dom har fått en översättning godkänd av ingen mindre än Kate Bush, som är välkänd för att vara besvärlig. The man with the child in his eyes har hamnat i Sean-Magnus varma händer och fått titeln En man i en dröm kan bli sann.
Utöver Sean-Magnus har båda herrarna en full agenda, där Sean driver egna företaget Stockholm sjunger, som består av flera körer, samtidigt som han undervisar i sång, gör företagsevent och reklamröster. För Magnus är det egna företaget Happytear som upptar det mesta av hans tid, där han regisserat själv och senare även representerat andra. Företaget har under åren växt och i dagsläget är den huvudsakligen en reklambyrå för Absolut Vodka. Han har även ett annat bolag, Skogsberg&Smart som gör glas i Tjeckoslovakien tillsammans med en vän, som startade i en längtan att inte sälja sig själv längre efter år av frilansande och sviktande självförtroende. Sen gör han fortfarande ICA-reklam fem veckor om året.
Speedo: Visst har ni skickat in låtar till Melodifestivalen?
Sean: Ja, tre år, men än så länge har vi ratats.

Magnus: Det verkar finns en gayslot per år och i år känns det som om den slagits ihop med crazysloten och fyllts i av Björn Ranelid, fast han inte är gay.(skratt) Det är lite som negresserna i Hollywood, det finns bara en bra roll i taget.
Speedo: Vilka skriver ni med?
Sean: Det är lite olika. Nu senast skickade vi in en låt som vi skrivit med Susie Päivärinta, men det var lite i sista minuten och inte riktigt färdigproducerad.

Magnus: Året innan skickade vi in Vart tog du vägen. Men så är det väl med alla artister, som Loreen, jag älskar hennes röst och kan lyssna på henne separat, men får man se henne och hela paketet, blir det annorlunda. De som lyssnar kanske inte har sett oss.
Sean-Magnus spelar på Kägelbanan nu på söndag, och sedan även i mars och april, så om du nu är en av dom som inte sett herrarna i action, tycker jag att du ska passa på för att avnjuta Kelly och Skogsberg i en intim miljö, för nästa gång kan det vara i Melodifestivalen. Eller i 3D.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: