INTERVJU MED HANNA LINDBLAD

Denna vecka ställer Hanna Lindblad upp för andra gången i MF och det med låten Goosebumps, som hon skrivit med Linda Sundblad och Tony Nilsson.

Foto: Karin Törnblom

Jag träffade Hanna i december, innan den stora Melodifestivalruschen hade kommit igång och vi började med att prata om gamla minnen, t.ex. om en dansföreställning jag koreograferade och Hanna dansade i, samt när vi båda sjöng och dansade i musikalen Skönheten och Odjuret.

Speedos Popblogg: Jag minns dig under skolåren och även efteråt när vi jobbade ihop, som väldigt målmedveten.

Hanna: Dom säger det *skratt*. Jag är sådan som person. Ska jag styra upp en fest, gör jag det till 110%. Jag kör på, helt enkelt, all in. Ibland kan det bli lite väl många grejer och då blir jag lätt frustrerad och stressad, så att ingenting funkar. Så det finns både för- och nackdelar.

SP: Kan du hitta bromsen till dig själv?

Hanna: Jo, det tycker jag. Jag har lärt mig, för det blir inte så bra med för mycket. Det är en balansgång, för jag fungerar och mår som bäst, när jag mycket att göra. Vi är kreativa människor och diggar det där, när det bubblar i en. Och när man kommer till sin rätta. Under Balettakademiåren körde jag på, tog mina dansklasser och t.o.m. extraklasser. Så här i efterhand kan jag tänka, hur orkade jag?

SP: När du började Balettakademin, var du, om jag inte minns helt galet, ganska ung.

Hanna: Jag var yngst i klassen och sjukt hungrig. Outröttlig.

SP: Du kände aldrig att det blev för mycket?

Hanna: Nä, det tänkte jag aldrig på. Det hann jag aldrig, jag körde bara på. Jag kände att jag var på helt rätt plats och skola. Jag grubblade inte så mycket. Nu grubblar jag lite mer. Tänker för mycket.

SP: Mitt fokus under skolåren låg i att lära mig så mycket som möjligt och fokusera.

Hanna: Ja, och dom tre åren gick så fort. Jag utvecklades hur mycket som helst. Benen lyftes tio cm per år, nu sänks dom bara. *skratt*

SP: Vad grubblar du över nu? Blir det prestige?

Hanna: Ja, det är lätt att det blir det. Ju högre krav man får, desto större roller du ska göra. Och nu har jag gjort flera huvudroller, så nu är det lite “jaha, vad ska jag göra nu då?”. Nu har jag bockat av en del. Men jag vill inte luta mig tillbaka, det är inte så jag känner mig klar. Jag vill vidare. Och är jag där jag skulle vilja vara, njaa… Jag vill ju ute på världsturné! Det var min plan. *skratt* Jag har stora drömmar.

SP: Vad hade du för drömmar i skolan?

Hanna: Jag ville göra stora roller, jag såg mig inte själv stå i bakgrunden. Jag ville göra mycket olika grejer, mycket dans. Det har alltid varit ett dansfokus för mig. Det är nog det som är lite av frustrationen, att desto äldre jag blir. Man ska hinna ta sina klasser, om man ska hålla den där supernivån som alla pratar om att man håller, fast jag själv inte känner det.

SP: Men med åldern kommer det annan mognad in i dansen. Det där benet kanske inte är lika högt som förut, men det kanske finns en annan tyngd.

Hanna: Absolut, så är det. Det sitter mycket i huvudet.

SP: Du eftersträvar perfektion, kanske.

Hanna: Ja, och vad har jag för ideal? Jag kanske vill dansa som Ambra och Jennie i Bounce, fast jag inte är med i dom föreställningarna. Det är svårt att träna som dom, när jag gör musikal, som inte alls kräver samma slags stil eller teknik. Men det är bra med förebilder.

SP: Vad har du mer för förebilder?

Hanna: Just nu tycker jag om Beyoncé, Gaga och det gänget. Dom är helt fantastiska, speciellt Lady Gaga. För hon bara kör, hon har inga hämningar. Hon känns prestigelös, fast det kanske är mycket… Jag blir fascinerad över hur hon bygger och bygger. Sen är hon en sjukt bra sångerska och det behöver man vara idag.

SP: Hon höjer hela tiden sin egen standard. Hon fajtas bara mot sig själv.

Hanna: Det är skönt att se på någon som bara tutar och kör. Jag får ofta frågan:  “Vad vill du göra?”, “Vem är du?” och “Hur vill du profilera dig?”. Jag är artist, entertainer och inte bara musikalartist. Att jag är en bred artist, är min starka sida. Måste man bestämma sig?

Showgirl (Foto: Karin Törnblom)

SP: Jag tror Sverige är lite för litet. Här måste du profileras, sättas in i ett fack. Om du jämför med USA, där flera stora skådespelare, har en lång och gedigen bakgrund som musikalartister. Varför tror du musikaler har en sån dålig kredd i Sverige?

Hanna: Ja du… Ofta, dom som kritiserar, har inte ens sett musikal. Dom har bara en konstig bild av hur dom tror det är. Som när folk som inte sett musikal, såg Singin’ In The Rain, dom tyckte att det var det bästa som sett, dom fick drömma sig iväg. Det ska gärna vara lite coolt i Sverige, musikal är kanske inte så coolt.

SP: Jag tror det handlar om att Sverige inte har den långa musikaltraditionen som USA och England har. Visst, vi jobbar på det, men det går långsamt.

Hanna: Det är en helt annan tradition. Det är mycket det handlar om. Därför är bra med dom här dansprogrammen i TV, som gör att man får lite inblick i vad som krävs.

SP: Som den disciplin som t.ex. dansarna i So you think you can dance visar.

Hanna: Som elitidrottare. Helt galet.

SP: Du har också en enorm arbetsdisciplin.

Hanna: Ja, jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill inte stå där och känna mig osäker, jag vill känna mig trygg. Då gäller det att repetera. Som nu inför MF, vill jag full koll och då kan jag uppträda som bäst, för då är jag lugn.

SP: Vad har du fått för reaktioner efter uppsättningar som Saturday Night Fever, Singing in the rain och Sugar?

Hanna: Väldigt mycket positivt, särskilt för Singing in the rain, för det blev så enormt stort. Och chockartat.

SP: Du fick ett litet genombrott i Saturday Night Fever, kände du då att “nu är jag på väg”?

Hanna: Man får agera efter stunden, ta tillfället i akt. Det handlar mycket om kontakter. När vi repeterade Saturday, fick jag veta att jag hade jag fått rollen Singin’ efter en klassisk audition, så det var inte pga rollen i Saturday. Det är mycket tajming som spelar in och självklart ska man leverera. Jag hade jobbat sedan 2000 på krogshower, körat och massat annat, och jag hade jobbat upp ett gott rykte. Sen är det någon som pratar med någon, sen är man där och visar upp sig, och sen tyckte dom att jag passade väldigt, väldigt bra för just den här rollen.
Sen var Singin’ väldigt speciell, för i den produktionen tummades inte på något, inga kompromisser och vi var med och skapade något speciellt. Jag tror det var därför det blev så uppskattat.

SP: Och att teatern vågade satsa på några okända namn. Där insåg dom att vi måste ha riktigt bra dansare i de bärande rollerna.

Hanna: Verkligen. Jag var inte ett namn alls. Det var väldigt bra att dom inte tummade på kvalitén, att dom vågade satsa på den här trion, Rennie, Calle och mig.

SP: Då gäller det att förvalta det.

Hanna:  Ja, men även om man har gjort det, så blir folk lite förvirrade, för att jag är bred och inte är tydlig som artist. Eller det kanske är jag själv? Jag vill ta det här vidare, nu vill jag ta nya kliv för min egen del. Så efter Sugar bestämde jag mig för att göra min egen grej. Jag kan inte gå in i en ny musikal, för då blir det bara musikal-Hanna. Det är inget negativt, men det är lätt att få en stämpel som ÄR negativ här i Sverige. Skulle jag vara musikal-Hanna i USA, skulle det vara något helt annat. Här blir man placerad i ett fack.

Speedo & Hanna

SP: Det är ofta det som har gett problem för musikalartister att profilera sig inom MF eller popsammanhang, för det blir ändå musikalsång av det hela. Du gjorde ett smart drag med Manipulated, för det var väldigt långt ifrån musikal.

Hanna: Det är mer jag och det fattar inte folk. Dom som hade sett mig i Singin’ tappade hakan, medan för mig var det självklart att gå in och göra ett sådant nummer. Dom som känner mig privat tyckte inte det var konstigt alls, för det är sån musik jag lyssnar på privat.

SP: Du körde verkligen ett koncept, med kostym, dansare, koreografi.

Hanna: Det var så skönt. Och det kostade (skratt). Jag finansierade helt själv, med lite stöd. Det var mitt eget initiativ och jag såg det som en investering i mig själv, min framtid och en slags lansering. Ett slags statement. Det var skitkul. Sen betalar inte det hyran efteråt, men det var så roligt. Jag har fått mycket kredd för numret och nu behöver jag inte bevisa att jag bara kan musikal.
Det är väl nackdelen att göra och tycka om många saker. Jag tycker om väldigt många olika stilar, så att pricka rätt, vara tydlig och hitta sitt varumärke. Det är väl det som är utmaningen för 2012.
Under den här hösten har tackat nej till musikaler, haft lite is i magen och se vad som händer. Det som hänt är att jag gjort min egna föreställning Showgirl, som jag körde på Hamburger Börs, som ska ut på någon slags turné. När jag gjorde den föreställningen, kände jag att det ju det här jag ska göra. Jag tänker lite på Shirley Maclaine och Liza Minnelli när dom körde sina shower på 70-talet. Det är så roligt!
Drömmen är att den ska vidare och det är en hyllning till alla showgirls genom tiderna. Att vara själv på scenen i en timma är en riktig utmaning och så jäkla roligt. Och få vara alla möjliga karaktärer, och det är inte konstigt. Det är allt från ett spanskt Chita Rivera-nummer, till stepp i I got rhythm, till Lady Gaga till Manipulated. Det är verkligen högt och lågt. Den traditionen finns inte riktigt i Sverige och den tänkte jag vara lite av en pionjär för. Det finns så otroligt många bra artister i Sverige, så jag måste hitta min nisch och det är det här.

SP: Den nya MF-låten, Goosebumps, där har du varit med och skrivit.

Hanna: Jag fick låten av Linda Sundblad och Tony Nilsson och när jag hörde låten, rätt sent i processen, fick jag faktiskt gåshud. Jag kände direkt att det här är rätt låt. Men dom hade gjort låten ganska länge sen och var inte direkt anpassad till MF. Så hade jag hade en del idéer, dels textmässigt och melodiskt, hur man skulle kunna göra om den. Sen träffades vi och dom tyckte att det var bra idéer, och på den vägen är det. Vi har haft så roligt, det är inte alltid det klickar, men vi har haft så kul. Förhoppningen är vi att ska fortsätta samarbetet.

SP: Är det första gången du skriver eget?

Hanna: Ja, det är det. Alltså det är en ganska liten del, jag skulle vilja göra det mer. Det handlar mycket om självförtroende och att få göra det mer, och att lita på sig själv och sin egen förmåga. Jag har ju aldrig skrivit förrut. Jag har varit så lite i en studio, jag står oftast på en scen. Det är där jag repeterar och där är mitt hem. I en studio arbetar man på ett helt annat sätt. Jag lär mig hela tiden att lyssna på saker, vad är det som funkar. Vilket är otroligt kul och det gäller att det är ett bra gäng.

SP:  Vad kan vi vänta oss av Goosebumps

Hanna: Den är mycket snällare än Manipulated, popigare, med en tydligare melodi, det är jäkligt bra drag. Den är gladare och mer radiovänlig än Manipulated, som var mer klubbig och mörk. Vilket jag vill att den ska vara och jag vill att den ska spelas på radio. Man behöver inte göra det så svårt för sig själv (skratt). Även om det kan vara roligt att chocka. Jag gör det här för att jag tycker så mycket om låten, för jag har fått så mycket låtar som inte är riktigt min smak.

SP: Så vad är det för typ av låtar du fått dig tillskickad?

Hanna: Efter förra gången, så ville alla att jag skulle göra ett shownummer, som är klubbigt och då finns det sällan någon melodi. Då tappar det känslan. För mig är det viktigt att förmedla en känsla och att beröra. Manipulated var så kul, för det var lite galet och ingen hade gjort det förut. Rätt utmanande. Den var extremt tydlig. Det måste finnas ett tydligt ID för låten. Det blir ofta lite “nu kör vi något i stil med Robyn, fast det blir inte lika coolt”, typ. Jag måste känna för låten. Det är jag som stå och framföra den.
Det har erbjudits för konstiga låtar, för klubbigt, för showigt, för käckt. Men den är här mitt i prick.

SP: Vilka samarbetar du med inför numret? Det STORA shownumret? Men känn ingen press…

Hanna: Ingen press… Det är bra med press. Jag har dessutom hamnat i dödens grupp med Danny, Charlotte, Lisa Miskowsky. Det är bra.
Rickard Engfors är med. Han är helt magisk och galen. Med extremt mycket erfarenhet, bra känsla. Sen har jag valt ut två dansare och Daniel Koivonen koreograferar. Kläder och hår kommer att få växa fram. Jag kommer att vara inblandad på alla plan (skratt). Det behövs ett bra gäng som förstår min vision.

SP: Hur ser framtiden ut? Finns planer för ett album?

Hanna: Jag ska fortsätta samarbetet med Linda, förhoppningsvis. Vi ska ta fram lite låtar, vi lyssnade faktiskt på några idag på Warner. Så det ska komma en singel till. Och jag väntar på besked om en film. Det finns en musikal som sätts upp inom en snar framtid som är väldigt intressant. Till hösten är den stora planen att få ut Showgirl på olika scener, på turné. Det är planen för 2012.

SP: Finns det någon roll som fortfarande drömmer om?

Hanna: Det skulle vara Roxy Hart i Chicago, men kan jag göra Velma Kelly också? (skratt) Det var en kompis som frågade om jag inte ska dra utomlands och göra en gästroll. Och hur roligt vore inte det? Men så långt har jag fått göra så roliga grejer här i Sverige. Men allt har sin tid.

SP: Vad lyssnar du på musik för själv?

Hanna: Veronica Maggio, Linda Sundblads nya på svenska, Mando Diao, Beyoncé, Adele. Ja, ibland blir det housefest där hemma med Swedish House Maffia.

SP: Avslutningsvis, kom jag att tänka på att du kommer från en väldigt kreativ familj, som har en stor och viktig del i ditt liv.

Hanna: Ja, vi har alltid haft väldigt kul ihop och dom har alltid funnits där. Det är inte som som piskat mig till detta, dom har gjort det möjligt för mig att satsa på dansen, vilket är ganska unikt. Det är ganska många i den här branschen som från föräldrar får frågan om dom inte ska plugga nu och sjunga och dansa på din fritid. Det har aldrig funnits i vår familj. Så här i efterhand har jag tänkt “Shit, vad dom har varit coola!” som låtit mig hålla på och trott på mig. Vi är fyra syskon, storasyster är numera fyrabarnsmor på Gotland, men hon har gått Beckmans och jobbat som stylist. Lillasyster Ellen är dansare och ska vara med i MF i vår. Hon har gått Svenska Balettskolan och har precis varit i Norge och jobbat med Karl och Knut. Lillbrorsan jobbar på mammas och pappas företag och har ett band på fritiden. Det som jag fått med mig från mina föräldrar är att dom är entreprenörer med eget företag och jobbar sjukt mycket. Det är något man måste vara för att fixa den här branschen. Marknadsföra sig själv och det gäller att sätta sitt eget schema, det är verkligen ingen annan som gör det. Det gäller att vara modig och stå på sig själv. Det är lätt att förlora sig själv.

SP: Och vad gör energiknippet Hanna när du ska ta det lugnt?

Hanna: Då drar jag till Thailand med min bästa tjejkompis och detoxar, gör yoga, som jag ska göra över nyår. Det ska bli så skönt. Och så har jag skaffat hund, som får mig att trappa ner.

När jag frågade Hanna vad hon skulle vilja lägga upp för videoklipp, föll valet på, förutom den egna Manipulated, ett fantastiskt nummer ur musikalen Damn Yankees, där Gwen Verdon, i koreografi av mästaren Bob Fosse, visar var skåpet ska stå. Lysande, helt enkelt!
Och med galna Lola, skickar jag mina varmaste lyckoönskningar till Hanna i lördagens deltävling i Malmö.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: