MUSIKAL: HAIR

Nej, hymlar inte med att jag inte är så förtjust i musikalen, men detta till trots är det en underhållande kväll den finfina ensemblen bjuder på.

HAIR
Stadsteatern, Stockholm
Av Gerome Ragni, James Rado (text) och Galt McDermot (musik)
Översättning: Rikard Bergqvist
Regi: Ronny Danielsson
Koreografi: Roger Lybeck
I rollerna: Fredrik Lycke, Sara Jangfeldt, Anna-Maria Hallgarn, Albin Flinkas, James Lund, Oscar Pierrou Lindén, Bengt Järnblad, Claire Wikholm, John-Alexander Eriksson m.fl.
@@@

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. De musikaler som teatrarna väljer att sätta upp är generellt under all kritik. Att sätta upp samma musikaler gång på gång gynnar sannerligen inte musikalerna i sig, snarare tvärtom. Och att sätta upp Hair, sänkte mina förväntningar om Stockholms stadsteaters musikalsatsning. Framför allt eftersom dom började så tjusigt med en skimrande uppsättning av Sommarnattens leende, som är bland de bästa jag sett i musikalväg i Sverige.
Nåja, med de förutsättningarna går jag och ser 60- och 70-talseskapaden i kultmusikalen, som tack vare ett gäng bra låtar, överlevt längre än vad den rimligtvis borde ha gjort. För storyn är lika lös som en diarrémage och manuset är tunt och närmast obefintligt. Jag finner lite tjusning i det drogliberala budskapet, som känns lite unket och förlegat, och ej heller är collageliknande musikaler/uppsättningar spännande. Och samtidigt som jag förstår inramningen med de föråldrade hippies som stryker omkring på scenen, som får liv genom Claire Wikholms självklara konferencier, blir romantiserandet föga smickrande. Så där ja, nu fick jag spy lite galla över själva musikalen, men med det sagt, så hade jag ändock en underhållande kväll.
Detta tack vare en strålande ensemble, som är exakt så sammanhållen och välsvarvad som kan önskas, när materialet dom framför är spretigt och fragmentariskt. Ensemblen leds av Fredrik Lyckes Berger, som sveper runt scengolvet mer eller mindre avklädd i sin karismatiska hippie-Jesus, med fantastisk uppbackning av bl.a. Oscar Pierrou Lindén som den androgyna Voff är lika självklar i kropp som i stämma och Sara Jangfeldt, som fått den olyckliga lotten att spela en karaktär som i original är svart, men tack vare en naturlig pondus och närvaro blir bländande.
Riktigt drabbande blir det i andra akten när Anna-Maria Hallgarns Jeanie som djupast i sitt drogberoende, rått och skört bjuder på kvällens stora stund, sittandes i ett badkar. Sorg och humor i en märklig och lyckosam blandning.
Så utan att överdriva kan vi kalla ensemblen för räddarna i nöden, när det gäller denna unkna musikal och fragmentariska iscensättning.
Det ska tilläggas att det dyker upp en del intressanta musikalsatsningar i framtiden och en uppsättning som jag ser fram emot är Next to normal, som sätts upp inte bara på Värmlandsoperan denna vår, utan även Stadsteatern i Stockholm med Lisa Nilsson till hösten.

One thought on “MUSIKAL: HAIR

  1. […] karaktär som i original är svart, men tack vare en naturlig pondus och närvaro blir bländande. Riktigt drabbande blir det i andra akten när Anna-Maria Hallgarns Jeanie som djupast i sitt drogber… Så utan att överdriva kan vi kalla ensemblen för räddarna i nöden, när det gäller denna […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: