FILM: TEMPLE GRANDIN

Jag blev emotionellt helt ledbruten och förhöjd av denna fantastiska film om Temple Grandin.

TEMPLE GRANDIN
(USA, 2010, HBO)
Regi: Mick Jackson
Manus: Christopher Monger & Merritt Johnson, baserade på Temple Grandins böcker Emergence och Thinking in Pictures
I rollerna: Claire Danes, Julia Ormond, Catherine O’Hara, David Strathaim m.fl.
@@@@

Jag var inte alls beredd på detta. TV-filmer har kanske inte det bästa ryktet i stan och när storyn kretsar kring autism, så är det bäddat för en uppvisning i teknisk skådespeleri, bortom all känsla och med fokus inriktat på prisgalor. Sen är Temple Grandin en imponerande kvinna, som utfört fantastiska saker trots/tack vare sin autism, som både balanserade upp det hela, men också gav lite av en småsur “Based-on-a-true-story”-känsla, inför titten.
Vi får följa Temple från det att hon över en sommar hälsar på hos sin moster, som bor på en ranch och där hon hittar ett lugnande och starkt band till ranchens kor och hästar. Detta är det första steget som leder till att Temple Grandin revolutioniserar handhavande av boskap på bl.a. slakterier.
Hur som haver, med viss bävan och stålsättning, sätter jag mig alltså för att titta på den HBO-producerade filmen, som visades på SVT i april ifjol. Och jag blir totalt överkörd av Claire Danes. Yes, jag har redan tidigare hyllat henne för hennes magnifika insats i Homeland, där hon gör en av de senare års mest intressanta roller gjort för TV eller film. I Temple Grandin hade hon lätt kunnat hamna i ett tekniskt skådisonanerande, med tanke på karaktärens handikapp, men Danes går en helt annan väg. Visst, hon besitter givetvis den teknik som krävs för att landa en karaktär av den här kalibern, men för att göra karaktären till en person av kött och blod, krävs något mer. Hjärta, engagemang och total närvaro. Och Claire Danes gör det med bravur. Och mer därtill.
Jag glömmer bort tid och rum, Golden Globes och januaritröttheten. Och absorberas fullkomligt. Det är ett sällsynt varmt hantverk, där det lyser om alla inblandade, som t.ex. Julia Ormond som Temples mamma. Visserligen är den rätt traditionell i sitt berättande, men med finfina hintar om hur Temple Grandin ser världen. Det är tårkanalar extravaganza och skrattsalvor om vartannat.
Men framför allt är det Clarie Danes som lyfter denna film till oanade höjder. Jag kan inte komma på något värdigt ord, som inte redan använts i något liknande sammanhang. Helst skulle jag vilja hitta på ett helt nytt ord, som skulle kunna beskriva den totala emotionella manglingen och uppryckande resa Claire Danes tar mig med på. Exceptionellt bra. Helt enkelt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: