FILM: SHAME

En av säsongens mest omtalade och kritikerrosade filmer lämnar mig tämligen oberörd och distanserad.

SHAME
(England, 2011)
Regi: Steve McQueen
Manus: Steve McQueen & Abi Morgan
I rollerna: Michael Fassbender, Carey Mulligan, Nicole Beharie, James Badge Dale m.fl.
@@

Brittiske regissören Steve McQueen gör allting rätt. Hans sätt att blotta skavanker och brister, både vad gäller den vackra staden New York och dess invånare, här mer exakt Brandon Sullivan (Fassbender), blir omöjligt att värja sig emot. På ett plan. Det är stillheten och det är den ständiga närvaron av olust. Vare sig det handlar om Brandons flört med den gifta kvinnan på tunnelbanan eller den sorgliga runken på arbetsplatsen. Sen förstärker filmens bokstavliga nakenhet sorgen och det sargade hos filmens huvudpersoner.
I arbetet framgångsrika Brandon, har privat ett sexmissbruk, som han på ett till synes oberört sätt göder med oberäknat antal sexuella möten med kvinnor. Tills hans lillasyster Sissy (Mulligan) dyker upp och bosätter sig tillfälligt hos honom, vilket får Brandons tillvaro att skaka i grunden. McQueens och Abi Morgans manus låter oss aldrig veta vad som hänt i syskonens förflutna, men det icke nämnda finns med i varje samtal mellan syskonen, i varje konflikt, konfrontation och de stunder av tystnad som infinner sig mellan Brandon och Sissy.
Men trots McQueens vackra och vaksamma regi, lämnas jag i något slags limbo. Jag borde tycka det här är fantastiskt, men det griper aldrig riktigt tag i mig. Michael Fassbender är ständigt närvarande och fyller varje scen med sin subtila och oberäkneliga spelstil, men det är något i det outtalade i manuset som gör att hans Brandon bara blir en ytlig bekant, som du lider med de gånger du stöter på honom i baren, på gatan eller på kontorets lunchrum. För du känner smärtan, men vet aldrig varifrån den kommer eller var den är på väg. Du känner bara en stor sorg.
Så där går jag från biosalongen, där jag stötte på två bekanta, ett syskonpar, som uppenbarligen har en massa issues att ta hand om och lite som gemene man och kvinna, ökar jag farten i mitt samtal och lämnar dom ganska snabbt, för den där sorgen dom bär på är så tung och påtaglig, att jag distanserar mig för att det kanske är lite för jobbigt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: