DANS: SVANSJÖN

Lite dans kan väl alltid pigga upp på en trist, mörk och allmänt grådassig januarikväll?

SVANSJÖN
Dansens Hus
Ide & koreografi: Fredrik Rydman
Originalmusik: Pjotr Tjajkovskij
Nykomponerad musik: Salem Al Fakir, Moneybrother, Adiam Dymott, Eye N’I från PH3 och Skizz från Stockholmssyndromet, Lune och Mario Perez Amigo
Dansare: Maria Andersson, Lisa Arnold, Dawid Bienkowski, Daniel Koivunen, Robert Malmborg, Anna Näsström, Mario Perez Amigo, Ambra Succi, Fredrik Wentzel, Jennie Widegren.
@@

Svaret är ja och nej. Ja för att dans (nästan) alltid har en uppiggande effekt på mig. Men nej för att streetdancegenren lämnar mig allt som oftast lite uppgiven, så även här. Jag går i vanlig ordning in med stora förhoppningar, men inser en bit in i föreställningen att som vanligt, biter inte detta på mig.
Öppningen är oerhört läcker och suggestiv, med en superb Daniel Koivunen som Rothbarth. Han är precis så diabolisk och karismatisk som rollen kräver, och han håller genom hela föreställningen. Han blir därmed kvällens ankare och det är även där, i öppningsnumret som Rydmans koreografi blir som allra bäst. Streetdance som huvudingrediens, kryddat med känslan av modern dans. Det glimmar till vid några tillfällen under kvällen, allt som oftast i kortare solopartier, där t.ex. Ambra Succi, som den svarta svanen Odile, förser föreställningen med en välbehövlig tyngd.
Jag känner mig dock märkbart endimensionell-iserad efter att jag ser streetdanceversionen av Svansjön. I princip allt är med fronten fram, lite som om dansarna/koreografen är rädda för att blotta sina ryggar och därmed avslöja någon skavank eller brist. Det är lite samma sak med klassisk balett, där den ursprungliga Svansjön också har sitt hem. Sitter och tänker att det här kanske skulle funka bättre i en manege, där allt per automatik skulle bli flerdimensionellt. Ja, och inte hjälper papp-scenografin till heller.
Sen tycker jag att det bara är trist och bakåtsträvande att svanarna/kvinnorna i föreställningen är prostituerade, knarkare och kuttersmycken. Det är varken häftigt, politiskt eller provocerande, bara väldigt förutsägbart och sorgligt. Jag tycker nog att ett annat perspektiv borde vara på sin plats. Den enda övriga kvinnorollen är, hör och häpna, en mamma, som också knarkar och bjuder ut sig själv rätt frekvent. En roll som Jennie Widegren visserligen fyller ut till max, med sin stunsiga kropp och naturliga elegans.
Även om jag helt uppenbart inte är målgruppen för detta, vore det önskvärt med en fördjupning i genren, eller det kanske inte ens är tanken? Streetdance kanske betyder Dansa Med Fronten Fram Hela Tiden?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: