ALBUM: KATE BUSH – 50 WORDS FOR SNOW

Pretentiöst? Ja. Risk för fånigheter och haveri? Utan tvekan. Vackert? Absolut.

KATE BUSH 50 Words For Snow
(Fish People, 2011)
@@@@

Det är inte ett dugg konstigt att kvinnan som gett oss låtar om hur hon dansat med en förtjusande man en hel afton, bara för att upptäcka dagen därpå att det var Hitler (Heads we’re dancing), eller sången Pi, om talet med samma namn och hur hon sjunger dess tal ända till dess 115:e decimal, nu ger oss bisarra Misty, som handlar om hur hon älskar med en snögubbe och hur han smälter framför henne.
Konstpop av den här sorten kan lätt ge mig klåda och när Bush vid en pressrelease tidigare i höstas, nästan lite retligt, meddelade att albumet kommer att ha fallande snö som bakgrundsljud, börjar det klia i mig. Lägg då till att albumets sju låtar klockar mellan knappt sju och drygt tretton minuter vardera och jag började leta efter min kortisonsalva i badrumsskåpet. Jag älskar Kate Bush, men jag började ana oråd och undrade hur långt kan hon gå, utan att tappa fokus? Och eftersom min andra hus-avantgarde-gudinna Björk inte riktigt lyckades med sitt multimediaalbum Biophilia, var jag lite nervös inför att börja lyssna på snöplattan.
Men alla mina farhågor och tveksamheter, får sig en törn, eller snarare sju stycken. För likväl som detta är ett pretentiöst konstpopalbum, så har hon inte på långa vägar, förlorat sin fingertoppskänsla för melodier och den där typiska Kate Bush-atmosfären är vibrerande, väldigt mycket levande och fortfarande vacker.
Musikaliskt är det mycket mer jazzigt än vad vi kanske är vana vid, när det gäller Kate, men det ger också låtarna är en enorm vidd och frihet. Hon ger sina låtar tid och det känns väldigt uppfriskande i dessa treminuterspop-tider. De piano- och trumdrivna arrangemangen är lätta och luftiga, utan att för den skull tappa tyngd och jag står på tå hela tiden, väntar med spänning vad som skall komma härnäst. Dessutom är hennes sensationella, fleroktaviga stämma fortfarande ett sällsynt vackert instrument, som inte bara är teknisk briljant, men även en känslig berättare.
Så var det med snögubben, som kunde ha blivit riktigt läskigt och är väl också det, på något plan, men Kates värme och egensinnighet får inte bara snögubben att smälta. Och finfina singeln Wild man, med sina flera liv, växer fortfarande för varje lyssning.Sen har vi en skör, skör men vacker duett med sonen Albert i Snowflake, som i all sin enkelhet och prakt slår musikaliska frivolter. Och vem hade väl trott att Elton John kunde vara en sådan själfull duettpartner som i Snowed in at Wheeler St? En exceptionellt vacker duett. Risken för ofrivillig komik är stor, när sedan ljuvliga Stephen Fry i titelspåret listar, just det, femtio ord för snö med Kate som hejaklack. Men allt hålls i strama konstpoptyglar och blir i slutändan enbart förtjusande.
Ja, Kate Bush gör det inte på något sätt enkelt för sig själv, eller oss, men är det inte det som är just Kate Bush storhet? För tack vare hennes musikaliska precision, värme och egensinnighet, så blir 50 Words For Snow en exceptionellt vacker resa i en förförisk musikalisk värld utöver det vanliga.
(Bästa spår: Snowed in at Wheeler St)

Lyssna:

Kate Bush – 50 Words for Snow

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: