ALBUM: DRAKE – TAKE CARE

Kanadensaren fortsätter att övertyga på album nummer två och det med besked.

DRAKE Take Care
(Cash Money Records, 2011)
@@@@@

Han välte omkull mig ifjol med mästerliga debuten Thank Me Later, ett album som han själv säger delvis var ett hastverk. Detta ledde till att han gav uppföljaren mer tid och tanke, därav albumtiteln på uppföljaren. Ja, jag älskar Thank Me Later och jag älskar hans oemotståndliga hybrid av modern hip hop, rap och r’n’b, och om nu något kan bli sönderspelat i dessa nedladdningstider, så är det just det debuten har blivit, för jag har lyssnat på den frekvent i över ett år nu. Men skulle han kunna följa upp albumet på ett värdigt sätt? Och kunde jag med min totala musikaliska crush på Drake, lyssna med objektivitet? Jo, jag föreställer mig att jag gör det och med det sagt, kan jag bara säga att jag älskar Take Care också.
Till synes verkar han inte ha haft lidit av någon som helst uppföljarångest eller kreativitetsblockeringar, för albumet lystrar av leklust och en obehindrad kärlek till musiken, och det är bara att åka med. Det handlar fortfarande om musik som skjuter från hjärna, hjärta och höft, med själen som ammunition. Tempot är, som på debuten, genomgående långsamt och de gånger tempot skruvas upp är det ändå som om den lugnare kamraten har skänkt med sig av sin eftertänksamhet. Det är väl där någonstans Aubrey Grahams musikaliska profil hamnar, som den sensible och eftertänksamma rapparen. Samtidigt som anslaget känns igen från debuten, har Drake tack och lov tagit flera steg framåt och låtit experimentlustan och kreativiteten flöda. Varpå ljuv musik uppstått.
Som i hjärtskärande Marvins room, eller briljans i kubik som vi kan kalla den, där en alldeles för full Drake ringer sitt ex och försöker övertyga henne om att han är mycket bättre än hennes nuvarande pojkvän. Eller i högoktaniga Make me proud, en fullkomligt mästerlig hyllning till kvinnan i hans liv. Eller suggestiva titelspåret Take care, med en skön housepianoslinga som hypnotiserar och en oväntat själfull Rihanna, som sedan läckert faller över i en Gil Scott-Heron-sampling. Eller vad sägs om märkliga, men grymt sköna Crew love, en låt som varvar ett monotont technobeat med ljuv, sublim soul. Lika skum som självklar. Lägg då till fantastiskt vackra Doing it wrong, med Stevie Wonder på munspel och The real her, med inspirerande gästspel av Lil Wayne och Andre 3000. And the list goes on and on…
Produktionen är avskalad och med små lager-på-lager-skiftningar blir nyanserna subtila och oemotståndliga. Om hip hop kan vara vackert, så är det här det vackra finns. Drake övertygar mig om och om igen, det finns inte en falsk ton eller en lam textrad. Okej, några enstaka spår känns lite som utfyllnad, men jag väljer att väja, undvika, ignorera detta och insuper istället storheten för kanadensarens andra album. Bravo, Drake!
(Bästa spår: Marvins room, Take care, Crew love)

Lyssna:
Drake – Take Care

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: