FILM: PINA

Tyvärr så infriades inte mina förväntningar och jag lämnas distanserad och t.o.m. lite uttråkad.

PINA
(Tyskland, 2011)
Regi & manus: Wim Wenders
Medverkar: Pina Bausch m.fl.
@@

Okej, förväntningar var skyhöga. Dansfilm på bio är inte vardagsmat och det har dessutom fläskats på med 3D mitt i all härlighet. Så i teorin är det redan en lyckoträff. Synd bara att det då i praktiken stannar vid ett vackert men distanserat hantverk.
Frågan som ofta uppstår när det gäller modern dans är den om tillgänglighet och huruvida den gemena kvinnan eller mannen kan ta till sig av modern dans. En genre som till mycket och mån anses vara svår, pretentiös och ogripbar. För mig har dansen alltid varit det ultimata uttrycket. En kropp och dess rörelser kan aldrig ljuga, det finns inga genvägar och samtidigt lämnas det mesta till betraktarens fantasi. Det är också där som dansen har svårt att hitta tillgängligheten. I det ordlösa.
En dansdokumentär om tyska koreografen Pina Bausch är då ett steg i rätt riktning. Regissören Wim Wenders har tillsammans med Pina och hennes kompani förlagt stycken ur hennes mest kända verk i olika miljöer och allting är inramat med korta samtal/intervjuer med hennes dansare ur kompaniet. Allting är finkänsligt iscensatt och regisserat med små dokumentärer i dokumentären där vi kan se Pina själv vara med i skapandet av verken.
Det tråkiga är att jag blir uttråkad. Frågar mig om det är koreografin, inramningen, pretentionerna eller vad? Det kanske har med att göra att dans ska upplevas live. För även om en föreställning kan vara dödstråkig, så ska och måste dans upplevas på en scen, där jag bokstavligt kan se svetten lacka, höra dansarna andas. Wenders lycka föra över detta till viss del i biosalongen, men på det stora hela blir Pina alltför distanserat för mig. Men visst behövs filmer som Pina. All möjlig exponering av modern dans är välkommen, även om slutresultatet i det här fallet inte håller hela vägen ut.
Vad gäller koreografin, blir det som bäst när finurligheten tar över och de stora ambitionerna och pretentionerna läggs åt sidan. Jag har inga problem med allvaret, men jag tycker att allvaret blir som starkast när det kryddas rikligt med humor.
Men jag lämnar tyvärr salongen med en känsla av att vara otillfredsställd och förstår motvilligt och lite förskräckt den känslan av oförståelse som Svea- eller Svenne-banan kan känna efter att ha sett modern dans. Allt som allt stannar det med andra ord vid ett vackert, men distanserat och lätt pretentiöst dansverk.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: