FILMRECENSION: HANNA

Med sensationella Saoirse Ronan i huvudrollen blir actionthrillern Hanna klart sevärd.

HANNA
(Tyskland, England, USA, 2011)
Regi: Joe Wright
Manus: David Farr & Seth Lochhead
I rollerna: Saoirse Ronan, Eric Bana, Cate Blanchett, Tom Hollander, Olivia Williams m.fl.
@@@

Att lyckas med övergången från återhållsamt kostymdrama till isig och raffinerad action är inte på något sätt självklart. Efter fullträffarna Stolthet och Fördom (2005) och Försoning (2007), tog Joe Wright senast sig an dramat The Soloist (2009) och nu då denna actionthriller, och han lyckas. Till hälften i alla fall.
Vi får möta Hanna i ett vintervitt landskap i ett icke-namngivet land, där hon uppfostras av sin pappa (Bana) till att bli en flerspråkig lönnmördare och med det specifika målet att döda kvinnan som förstörde deras familj. Vi färdas från vinterkyla till ökensand till storstadspuls och övergångarna skulle kunna kännas kantiga och klumpiga, men Wrights regi gör dom istället organiska. Men mitt i raffinemanget sitter jag och längtar efter det där pirret, det där extra spänningsmomentet. Ja, ett överraskningsmoment. Och mina tankar vandrar inte helt oväntat till Luc Bessons Nikita, som satte ribban redan 1990 med Anne Parillaud i en mäktig och minnesvärd rolltolkningar.
Gränsen till karikatyrer är hårfin i den här genren och i Hanna är flera av karaktärerna farligt nära klichéer. Som den kallhamrade CIA-officern Marissa Wiegler, en karaktär som i fel händer kunde ha blivit platt, intetsägande och/eller gjord med ett rejält överspel. Men Cate Blanchetts antagonist blir istället iskall, målmedveten och diabolisk. Här lyckas Blanchett att hålla sig på rätt sida överspelet, till skillnad från sin medverkan i Indiana Jones-äventyret. Men sen snavar visserligen duktige Tom Hollander över på överspelssidan. Ja, jag kan ju inte få allt.
Filmens absolut största tillgång är 17-åriga irländskan Saorsie Ronan i titelrollen. Självlysande och näst intill transparant, får hon mig att kippa efter andan, oavsett om det handlar om Hannas brutala avrättningar eller stillsamt, känsliga scener mot pappan eller nyfunna väninnan. Vilken talang. Och vilken karriär denna tjej kan få, om korten läggs rätt.
Ett överraskningsmoment kanske är för mycket att önska i en genre, som skakats och rörts åt alla möjliga håll, men det var det jag saknade.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: