FILMRECENSION: RABBIT HOLE

Suverän regi av John Cameron Mitchell och en fantastisk skådisensemble, vad mer kan du begära?

RABBIT HOLE
(USA, 2010)
Regi: John Cameron Mitchell
Manus: David Lindsay-Abaire, baserad på hans egna pjäs
I rollerna: Nicole Kidman, Aaron Eckhart, Dianne West, Tammy Blanchard, Sandra Oh m.fl.
@@@@

Efter sensationella debutfilmen Hedwig and the angry inch (2001) och sensationslystna Shortbus (2006), har nu John Cameron Mitchell valt ett mer konventionellt drama till sin tredje film. Men det blir ingen film i mellanfåran, mycket tack vare Mitchells finkänslighet och en skådespelarensemble som är i högform.
Beccas och Howies liv puttrar på i långsamt mak, samtidigt som dom bearbetar den tragiska förlusten av sin 4-åriga son Danny. Båda på varsitt sätt. Becca befinner sig ständigt i hemmet, med påminnelser om sonen överallt och önskan om att göra av sig med Dannys kläder och saker, medan Howie går i en samtalsgrupp specialiserat för föräldrar som förlorat ett barn.
Likt den sorg dom bearbetar, är dramat återhållet och i väntan på en explosion. Regin är genomtänkt, men aldrig mekanisk. Känslig och subtil, men aldrig sentimental eller tråkig. Manusets pjäsursprung känns och syns. Det finns inga onödiga gester eller överflödiga ord, bara ett organiskt flöde genom sorgearbetet.
Sen har vi Nicole Kidman, som är tillbaka i fantastisk fin form, efter några plastiga/botox-insatser i föregående filmer och som klokt nog lämnat sina botox-dagar bakom sig. För denna skådespelare har en förmåga att välja och sedan landa dessa halvsympatiska roller i ett mer sympatiskt ljus, än vad någon trodde var möjligt. Inget mindre än sensationellt. Även Eckhart visar god form, förbi den träiga exteriören och jag imponeras.
Men stora sensationen ligger i dramat och hos John Cameron Mitchell, som lyckas hålla mig i tron om att jag hållit sorgedramat på ett tryggt avstånd, på distans och ska kunna reflektera över hantverket ur ett sakligt perspektiv. Men under filmens sista fem minuter lyckas han genom ett enkelt, subtilt och knappt märkbart sätt, riva ner den mur jag byggt upp under filmen. Jag bryter ihop och gråter som ett litet barn.
Du kommer helt enkelt inte att kunna smita ifrån sorgen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: