FILMRECENSION: MEDAN ÅREN GÅR

En fullkomligt lysande film av Mike Leigh, om den lilla människans längtan och vardagens storhet.

MEDAN ÅREN GÅR
(Storbritannien, 2010)
Regi & manus: Mike Leigh
I rollerna: Jim Broadbent, Ruth Sheen, Lesley Manville, Peter Wight, Oliver Maltman, Imelda Staunton m.fl.
@@@@@

Jag har inte varit en frekvent efterföljare, men de filmer av Mike Leigh jag sett har tagit mig med storm på ett eller annat vis. Den som gjort starkast och mest långvarigt intryck på mig är Hemligheter och lögner (1996), en film som fortfarande idag kan riva ner varenda liten mur eller vägg jag byggt upp. Det tack vare Leighs känsliga handlag med briljanta skådisar som fritt improviserar fram scenerna och tack vare att den filmen också har Brenda Blethyn. I ett av de finaste och mest drabbande porträtt som gjorts på film. Blethyn knäcker mig fullkomligt varje gång.
I Medan åren går möter vi Tom (Broadbent) och Gerrie (Sheen), ett tryggt och lyckligt par i övre, övre medelåldern, som vid sidan av sina jobb ägnar sitt liv åt sin kolonilott och deras liv tuffar på i långsamt mak. På sin höjd oroar dom sig över om vuxna sonen Joe (Maltman) ska träffa någon snart och inte ens då är det riktigt jobbigt. I deras trygga och varma vardag, får även Gerries arbetskompis, Mary (Manville) plats. Eller snarare tar plats. Hon är i medelåldern, frånskild, singel, lite för desperat och alltför förfriskad alltför ofta.
Mycket mer till intrig eller story blir det inte. Under året som går får vi möta några till ur Tom och Gerries liv och det är kring dessa möten som filmen baseras på. Det kretsar kring livets krankhet och enkelhet. Den lilla människans längtan och vardagens storhet. Och i att skapa stor drama ur det lilla formatet är Leigh en av dom absolut största.
Jim Broadbent och Ruth Sheen har det där perfekta samspelet som får mig att glömma bort att jag faktiskt tittar på film och inte gluttar in på någons privatliv. Små ögonkast, tonfall och skiftningar i kroppen. Lysande, helt enkelt. Det känns som om alla skådespelare spelar på sitt yttersta och det blir en mäktig upplevelse.
Sen har den här filmen Lesley Manville, likt Hemligheter och lögner hade Brenda Blethyn. Och jag säger bara herregud! Denna kvinna, denna skådespelare. Hennes egocentrade, ensamma och jobbiga Mary, är samtidigt så rörande och hjärtskärande. Lätt och nära till en nidbild, men Manville är magnifik rakt igenom och skär igenom det hårdaste pansaret. Magnifik, jag säger bara magnifik.
Leigh rör sig lätt, ledigt och med en enorm värme och respekt för sina skådespelare, sin story och sina scener. Detta resulterar i ett av dom skarpaste vardagsporträtt jag har sett på år och dagar. Efter filmens två timmar var jag emotionellt utpumpad, vilket är ett bevis på att det behövs så lite, för att skapa stor film. Bravo, Mike Leigh!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: