FILMRECENSION: MELANCHOLIA

Är det makabert att kalla en domedagsfilm för uppfriskande? För det är denna märkliga och fascinerande stycke film. Nordisk Film bjöd in till den enda förhandsvisning.

MELANCHOLIA
(Danmark, 2011)
Regi & manus: Lars Von Trier
I rollerna: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Alexander Skarsgård, Charlotte Rampling,. John Hurt, Stellan Skarsgård m.fl.
@@@@

Det är inte på något sätt solklart var Melancholia ska ta vägen och som åskådare blir jag förbryllad, vilket betyder att Lars von Trier också lyckats. Han spelar med öppna mål och den fria tolkningen är bara förrätten. Det är svävande, sedvanligt skakigt och samtidigt väldigt sensuellt. Det sistnämnda är något som jag finner som en helt ny filmegenskap hos obskyre von Trier. Sex har alltid haft en viss roll i hans melodramor, men oftast kopplat till mäns våld och maktutövande gentemot kvinnor.
Här är det först och främst Justine (Kirsten Dunst) som styr, kanske inte med järnhand, men  hon håller sin nyblivna make (Alexander Skarsgård) på sträckbänken, genom att vara oberäknelig och lekfullt sensuell.
Det hela börjar med att vi vaggas in i ett bröllopsfirande, där brudparet anländer till festen flera timmar för sent, som hålls på godset där brudens syster Claire (Gainsbourg) och svåger John (Sutherland) bor. Det som följer sen är ett intimt och infekterat familjedrama som kretsar kring Justine och Claire och hela tiden håller von Trier mig på sträckbänken.
Vart är han på väg? Vad är det han försöker säga? Är det sammanbrott som lurar runt hörnet för Justine eller är hon varse om något som dom andra i hennes omgivning inte ser? Ligger domedagstemat i familjedramat? Frågetecknen hopar sig och första delen, kallad också Part One: Justine, känns till en början som en låååång transportsträcka, men när andra delen, Part Two: Claire, tar över, vänder filmen fokus och spänningen blir olidlig. Samtidigt som första delens frågetecken skingras.
Ett mästerligt drag är att låta fina Kirsten Dunst flyta omkring första delen av filmen, vilket enkom det skapar en egen privat domedagskänsla för Justine. Eftersom Dunsts Justine blir så oberäknelig, tillåts jag inte att vila i henne överhuvudtaget, utan är ständigt på helspänn över vad hon härnäst ska trassla in sig i. I det svävande sammanhanget blir Dunst lika suddig som knivskarp, lika frustrerande som sensuell och totalt närvarande. Äntligen ett karaktärsporträtt värdig hennes talang (har väntat på detta sedan de sensationella genombrottet i En vampyrs bekännelse från 1994).
För övrigt lyser det om båda Charlottes, Gainsbourg och Rampling. Den första som den samlade och beskyddande systern Claire och den senare som den djupt förbittrade mamman. Vilket härleder mig till det faktum att oavsett vad som sägs och tycks om Lars von Triers kvinnosyn, så är det alltid de kvinnliga skådespelarna som lyser starkast i hans filmer och går segrande ur stormen. Emily Watson, Björk, Nicole Kidman och nu Kirsten Dunst. Von Trier måhända vara ett ytterst suspekt man med sällsynt sjuk humor, men få kan skapa filmspänning med så små, intrikata medel. Här lyckas han oväntat skapa en nyantändning för domedagsfilmer. Uppfriskande, skulle jag t.o.m. vilja påstå.
Filmen har premiär på torsdag 26 maj.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: