BLÄNDANDE DEBUT AV JOHN GRANT

Lite märkligt kanske att recensera en nästan ett år gammal platta, men när det är så här bra, får inget gå till spillo.

JOHN GRANT Queen Of Denmark
(Bella Union, 2010)
@@@@@

Bättre sent och allt sånt, ni vet. John Grant släppte sitt debutalbum redan i april i fjol och hade jag upptäckt den då, hade den med facit i hand hamnat högt på min årsbästalista, för den är onekligen fantastisk.
John Grant, hade efter år av drog- och alkoholmissbruk, lämnat musikbranschen och sitt band The Czars bakom sig och börjat arbeta som servitör, när folkrockarna i Midlake fick honom att börja musicera igen. Det är även dom som är kompbandet på albumet. Det som fötts ur detta samarbete är ett stycke mäktig popmusik, som hämtat sina starkaste influenser från 70-talets rockscener och han klarar sig så mycket bättre än sin likasinnade, men alltför självömkande kollega Rufus Wainright och hans valsar lätt och ledigt förbi Scissors Sisters 70-talseskapader, utan en enda dansbeat eller trummaskin i sikte.
Grants texter som bl.a. handlar om att växa upp som homosexuell i amerikanske mellanvästern och uppgörelserna med sitt missbruk är djupt personliga, men hela tiden med en sådan där unik värdighet, humor och finess att det aldrig blir kletigt eller pretentiöst. Han stöter in kniven precis på rätt ställe, med sina sakliga betraktelser om sin omgivning, som i JC hates faggots, som växlar mellan häcklande humor och cyniskt ifrågasättande om sitt eget människovärde. Och med ett fullkomligt bländande slutresultat. Eller vackra I wanna go to Marz, byggd på en vemodig pianoslinga med en text där John minns sin barndoms godisaffär Marz. Mäktig i sin enkelhet, den vuxna mannens sorg kontra den lilla pojkens hopp. Och jag vacklar.
Jag skulle kunna fortsätta namnge varenda låt, men ger er själva istället möjligheten att upptäcka dessa. Så missa inte för guds skull detta lilla mästerverk, som jag höll på att göra. Tack Being Blogged för att du fick mig på rätt köl.
PS. Skippa de fyra sista bonuslåtarna från Limited Edition Bonus disc, som är med på Spotifyversionen. Det handlar bl.a. om de där obligatoriska Berlin-eskapaderna som tydligen måste göras om du sysslar med popmusik med 70-talsreferenser. Trist, bara trist och som sagt enbart bonusspår/utfyllnad. DS.
(Bästa spår: I wanna go to Marz, Caramel, Sigourney Weaver)

Lyssna:

John Grant – Queen Of Denmark

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: