KLASSIKER: LLOYD COLE – DON’T GET WEIRD ON ME, BABE

Ett av mina personliga favoriter, som levt med mig sedan början av 90-talet.

LLOYD COLE Don’t Get Weird On Me, Babe
(1991, Polydor Ltd)
@@@@@

I början 90-talet började jag så smått byta ut mina LP-inköp mot CD-skivor och en av de första CD-skivor jag köpte var Lloyd Coles andra soloalbum Don’t Get Weird On Me, Babe. På den tiden gjordes det fortfarande album med tydliga A- och B-sidor och denna är klart och tydligt en sådan.
Innan det här albumet kände jag bara till Lloyd Cole till namnet genom hans band Lloyd Cole and The Commotions, som var verksamma andra halvan av 80-talet. När jag sen hörde albumets första singeln She’s a girl and I’m a man på radion, var det någonting med hans brittiska melankoli som kändes besläktat med mitt finska vemod. Jag hade visserligen inte förväntat mig att albumet skulle bli så varaktig i mitt liv, men den blev en trogen vän och den följde framför allt med mig i mina första stapplande steg in i vuxenlivet.
Lloyd Cole producerade albumet tillsammans med Fred Maher och Paul Hardiman, och första halvan (“one side” på omslaget) är starkt influerad av bl.a. Burt Bacharach, med majestätiska stråkarrangemang, som ger Coles vackert melankoliska sånger och texter en extra skjuts. Rakt in i mitt hjärta.
Inledande Butterfly sätter an tonen direkt, tjusigt bombastisk och refränglös. En annan favorit är Half of everything, en sju minuter lång vacker bouppdelning, som smärtar och förför om vartannat. Första halvans sex låtar är en bitterljuv betraktelse av en skilsmässa och texterna är näst intill obehagligt personliga, men hela tiden på rätt sida av de privata.
Vid övergången från 80-tal till 90-tal var jag så genomdränkt av mina popreferenser, att andra halvan (“another side”) av detta album borde egentligen inte ha fallit mig i smaken, då den var kraftigt rockinfluerad. Men tack vare att låtarna står för sig själv och den oemotståndliga melankolin genomsyrar även de rockiga partierna, kunde jag inget annat än retirera. Jag har redan nämnt suveräna She’s a girl and I’m a man, men här hittar vi även fantastiska låtar som Tell your sister och Weeping wine. Här har texterna tagit ett steg vidare från skilsmässan, men visst spökar det fortfarande från separationen.
Kombinationen av Coles fantastiska låtar, den suveräna produktionen och den bitterljuva melankolin gör detta till ett mästerverk jag fortfarande lyssnar på och förmodligen kommer att göra i flera år till.

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: