MUSIKAL: SUGAR – I HETASTE LAGET

Baserad på den klassiska filmen med Marilyn Monroe, Jack Lemmon och Tony Lee Curtis, går nu musikalversionen på Oscarsteatern i Stockholm.

SUGAR – I HETASTE LAGET
Oscarsteatern, Stockholm
Regi: Bo Hermansson
Koreografi: Roine Söderlund
I rollerna: Henrik Dorsin, Jonas Malmsjö, Hanna Lindblad, Suzanne Reuter, Leif Andrée, Per Eggers m.fl.
@@

Musikal är en knepig och underskattad konstform. Det krävs först och främst ett bra grundmaterial, såsom en story som engagerar, ett välskrivet manus och musik som berör. Sen ska det till en regissör, som vet vad hantverket handlar om, att det inte är en revy som ska skapas och som inte släpper skådespelarna vind för våg, i hopp om att det ska landa rätt. Sen ska en lyhörd koreograf få fram regissörens vision, vid sidan av sin egen. Lägg då till ett gäng skådespelare, som har mer eller mindre erfarenhet av genren, samt ett gäng musikalartister, som brinner för sitt yrke och hoppas att dom inte blir lämnade vind för våg.
Sen kommer det absolut viktigaste för en musikal. Tempo och rytm. Då inkluderar det regi, koreografi, dialog, sång, dans, agerandet. Allt. Och saknas det, blir det tyvärr inte så mycket kvar att ryckas med i. Bara för att dialogen och tempot i en musikal behöver vara kvick och rapp, behöver det inte på något sätt betyda att det blir revy eller fars av det. Det är ett vanligt missförstånd. Även den lättaste komedin måste alltid landa i något mer varaktigt.

Henrik Dorsin, Hanna Lindblad

Sugar har en del av dessa ingredienser, en del inte. Grundstoryn är klassisk och håller fortfarande, för dess komiska briljans, men musiken är rätt mossig och säger inte mycket alls. Första akten känns väldig tungrodd och den efterlängtade kvickheten lyser med sin frånvaro. Jag funderar på orsaken; är det för att det är en onsdagsföreställning, är vi i publiken inte tillräckligt på g eller är det platserna jag och mitt sällskap sitter på (2:a balkong), som gör att vi missar allt det goda? Eftersom jag sitter där jag sitter, missar jag tyvärr minspelet, men detta gör att jag är i behov av ett tempo i dialogen och lyssnar extra efter detta, men den infinner sig tyvärr inte i första akten. Det glimmar till några gånger i första akten, bl.a. i det läckra gangsterdansnumret med de manliga dansarna och det lossnar också lite i andra akten för samtliga i ensemblen, vilket gör mig lättad.
Skådespelarna då? Jonas Malmsjö kämpar på, men har inte det riktiga schvunget i kroppen eller rappheten i dialogen. Suzanne Reuter och Leif Andrée, dom stackarna får dras med musikalens tråkigaste roller, men gör vad dom kan, men knappast något minnesvärt. Hanna Lindblad, som var helt suverän i Singin’ in the rain, har fått en svårare roll att axla i Sugar och kommer nästan i land. Hon har tempot och rytmen som krävs för musikal, och lägg då till en strålande dansteknik och utstrålning med en uppfriskande osvensk star quality. Eller som en i mitt sällskap påpekade, “det var Broadway-klass på henne”.

Hanna Lindblad, Ensemble

Men föreställningen tillhör en skådespelare och jag ställer mig likt många andra i hyllningskören till förmån av Henrik Dorsin. Han tar över föreställningen på alla sätt och vis, och lika ljuvligt obekväm som han var i Solsidan, lika ljuvlig och bedårande är hans Daphne. Med små, små medel, som ändå är tillräckligt stora för att nå oss på andra balkong, berör och charmar han mig totalt. Det handlar om komisk tajming, rytm, tempo och ärlighet. Jag skrattar mig ohejdat genom hans scener i andra akten. Briljans i dragtantform!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: