LENA PHILIPSSON PÅ BERWALDHALLEN

När en av Sveriges finaste entertainers ställer sig på Berwaldhallens scen blir det både schlagerklassiker som storbandsjazz och tysk technoexperiment.

Foto: L. Sonnvik

LENA PHILIPSSON
Hans Ek & Sveriges Radios Symfoniker
Berwaldhallen, Stockholm
@@@

Under tre kvällar har Lena Philipsson huserat på Berwaldhallen tillsammans med dirigenten Hans Ek och Sveriges Radios Symfoniker, i ett mash-up-projekt, det att blanda pop med klassiskt. Det blir ett lyckosamt, om än inte helt färdigt, samarbete.
Lena Philipsson bjuder på ett pärlband av hennes största hits och öppnar starkt i Jag ångrar ingenting. En låt som klär sig i sin symfoniska kostym. Och när hon bränner av Unga pojkar och äldre män, är det bara luta sig tillbaka och njuta. Något som är lätt att glömma bort mitt i Lenas humoristiska anslag, är att hon är en fantastisk sångerska. Öppningen blir enormt stark, eftersom hon bjuder på sitt bästa vapen, rösten, som trots en kylig distans, innehar otroligt mycket soul-känsla. Lite som Annie Lennox.
Första akten bjuder hon även på två covers, Lady Gagas Bad romance och Madonnas Like a virgin. Det som framför allt blir väldigt tydligt när poplåtar arrangerats om till en symfoniorkester, är kvalitén på hantverket. När det gäller Bad romance, här i en nattklubbsjazzig version, blir det tyvärr inte mycket kvar, när de spektakulära kostymerna, den snygga videon och den hittiga produktionen plockats bort. Det är inte mycket till låt, bara fraser som lagts på varandra tillsammans med smittande barnramsa som gimmick. Ett grymt avslöjande. Vad gäller Like a virgin, visar det sig att den håller för ett symfoniskt arrangemang. Anledningen är det ligger ett gediget poplåtsnickeri bakom låten, av Billy Steinberg och Tom Kelly. Ett mer lyckat avslöjande. Lena levererar dock i båda fallen.

Akten avslutas med ett 006-medley, från tiden då Lena lekte agent bl.a. på Hamburger Börs. Låtarna är i grunden redan väldigt dramatiska och symfoniska, så det känns lite som om dom kommit hem. Jag var personligen väldigt svag för den eran i Lenas karriär och blir väldigt glad att hon tillägnar flera låtar till den perioden. Hon säger att hon förstår om folk undrade vad hon höll på, men att hon och dåvarande vapendragaren Torgny Söderberg hade otroligt roligt i arbetet med plattan och showen. Och det hörs och känns. Det är så mycket musikalisk lekfullhet, humor och ironi bakom hela 006-spektaklet, för vad annars kan man säga om rader som “Your highness, your highness, I swear I could never kill, Your highness, your highness, It must’ve been an accident,“, i en låt som heter The murder. Det är humor.


Foto: Arne Hyckenberg



Andra akten börjas med ett discomedley av Radiosymfonikerna, som vävs in i Baccaras Yes sir, I can boogie, där Lena får chansen att åter igen åla över scenen och en flygel. Allt med självdistans som få artister i Sverige behärskar. Tillsammans med första aktens coverval, känns detta dock lite väl förutsägbart. Hade önskat lite mer vågade låtval, som i viss mån dyker upp lite senare, när Lena tar sig an Coldplays Clocks, i en riktigt fin version.
Och hur går det för det utlovade technoexperimentet? Benny Bennassis Satisfaction blir otippat väldigt rolig, med Lenas monotona pratsång genom megafonen, som körsbäret på tårtan.
Det blir dock tydligt att projektet antingen lidit av tidsbrist eller mod, när det kommer till Det gör ont. Början och slutet av låten har arrangerats om, på gränsen till oigenkännlighet, medan mittenpartiet, är mer lik originalet. Tänk om dom vågat köra fullt ut och göra Melodifestival-klassikern till den avskalade, smärtsamma ballad, som den i alla fall börjar och slutar som. Lite som Robyn gjorde med sin Be mine. 
Men avslutande Dansa i neon gör sig väldigt fin i storbandsjazz-kostym och Lena Anthem är riktigt maffig med symfoniorkester.
Med Lenas begåvade mellansnack, fantastiska röst och scenpersonlighet, blir det allt som allt, en underhållande konsert, där jag önskat mer musikaliska utsvävningar.

Här nedan ett litet smakprov på Lenas och Radiosymfonikernas version av Satisfaction.

2 thoughts on “LENA PHILIPSSON PÅ BERWALDHALLEN

  1. Viola Vamp says:

    Härliga tider! Finns det inte en koreograf som heter Mats Ek också? Eller är det kanske samma snubbe?

  2. Speedo says:

    Det var jag som skrev fel, Hans Ek heter dirigenten. Mats Ek är en av mina favoritkoreografer, så det verkar ha gått av bara farten…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: