POPAGANDA 2010 – SUMMERING

Sedan 2008 har festivalen Popaganda huserat på Eriksdalsbadet i Stockholm och efter årets line-up är det onekligen en festival att räkna med. Här kommer en kort summering av helgens popparad på Södermalm, här är mitt Popaganda 2010.

NAVET
@@
Fredagen och festivalen började med svenska duon Navet som bjöd på melodivänlig electropop med bra närvaro i sången, men med den sedvanliga kalvigheten som lätt infinner sig när rutin saknas och som tyvärr överskuggade duons eventuella potential.
FIRST AID KIT
@@@@
Fortfarande med viss kalvighet, men med massor av rutin efter festivalsommaren, ställer sig systrarna Söderberg, på Popaganda stora scen och är helt fantastiska. För det första är deras eget material suveränt, men till viss del får de egna låtarna ge plats för flera covers, där bland Fever Rays When I grow up (Karin Dreijer Andersson upptäckte duon och signade dom till Rabid Records) och jag hade gärna sett att tjejerna hade kört fler av sina egna låtar. Saknade framför allt Ghost town.
Men bortsett från den enda invändningen, så njöt jag till fullo av First Aid Kit. Det var genuint, generöst och helt utan floskler. Med sin stilla, totala närvaro bjöd dom t.ex. på två nya låtar, I just needed a friend och The lion’s roar, och jag kan inte annat än att älska duon. För deras 45 minuter var helt fantastiska och dessutom festivalens ärligaste akt.
JONATHAN JOHANSSON
@@
Med ett kompetent band och en knippe suveräna låtar, borde det egentligen inte gå fel, men tyvärr blir Johansson lite tråkig och även om jag lärt mig att tycka om hans släpiga, svårtydbara skånska, blir det inte så roligt att inte höra vad karln sjunger. Jag tappar intresset efter en stund, så jag och mitt sällskap går och tar en öl istället.
MONARCHY
@@@
Såg endast fyra första låtarna med de maskprydda britterna, men det jag hann se var enormt lovande och ser fram emot att höra mer från duon.
JAMAICA
@
Som om Phoneix hade gått på en ABF-kurs för att spela som Foo Fighters, men tappat bort melodierna och finessen någonstans på vägen.
ROBYN
@@@@
Fredagen avslutades av Robyn, som var märkbart glad av att vara på hemmaplan och spela. Och shit, som hon röjde på scen. Helt uppenbart influerad av sitt 80-tal i sina moves, dansade hon på scen som om hon var den fjärde medlemmen av Salt’n’Pepa och hon har helt uppenbart roligt.
När hon sedan firar av en hitparad utan dess like, finns det inget annat än att ge sig hän. Mästerliga Dancing on my own firar hon av ganska tidigt och den är lika mästerlig live som på skiva. Oh, bliss! Sin vana trogen tar hon även tillfället i akt att arrangera om några av de tidigare hitsen, Be mine! och Who’s that girl?, med den äran. Hon vet onekligen hur hon ska få igång 12.000 festivalbesökare. Även när hon i Don’t fucking tell me what to do tar sig an ett träningspass komplett med stretching, skuggboxning och energipåfyllning i form av att äta en banan.
Helt enkelt lysande, Robyn!
HURTS
@@@
Min lördag börjar med Manchesterduon Hurts som redan levererat två briljanta popsinglar och i september kommer debutalbumet Happiness, som är inspelad i Göteborg. Det är pop, synth och new romance i en snygg modern 10-talskostym. Duon med kompband och en operasångare (!) gör en gravallvarlig entré och håller denna image hela vägen ut.
Det är stramt, sobert och återhållsamt, på gränsen till tvångsmässigt, men den lätt pompösa popen levereras med säkerhet och finess. Sångaren Theo Hutchcraft har en total inlevelse och imponerar med sin sång. Avslutande Better than love är smått sensationell. Ser verkligen fram emot albumet i nästa månad.
NEON INDIAN
@
Sorry, men det här funkar inte för mig alls. Pop utan melodier är inte pop, bara underligt.
HOT CHIP
@@@@
Festivalen avslutas av brittiska nördpoparna Hot Chip och det är tydligt att Popaganda visste vad dom gjorde när dom placerade bandet sist på lördagen. För snackar vi 100% party! Det är ren och skär lycka när ett så sammansvetsat och tight band spelar upp den ena briljanta låten efter den andra. Det riktigt vibrerar av snygg, dansant electropop på Södermalm och dom höjer temperaturen till oanade höjder. Partyt håller igång i en oavbruten timma och jag kan inte sluta att dansa och dra på smilbanden. Låtarna från briljanta albumet One Life Stand är t.o.m. bättre live och timman avslutas i extas med Get ready for the floor.
Lite otippat är partyt t.o.m. lite hetare än kvällen innan med Robyn. Festivalens bästa spelning!

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag missade Familjen och The Sound of Arrows, samt att Magic Numbers på avstånd lät som en frikyrklig karaokekväll, men för övrigt var det en riktigt suverän festival, med en fantastisk line-up, vilket gör att jag redan ser fram emot nästa år.
Pop on, folks!
 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: